Kina: 1989 och Framtiden

– 25 år sedan det politiska vägvalet vid Himmelska Fridens Torg

 

 

Datum: Tisdagen den 3 juni kl 18-19.30 (därefter frågestund)

Var: Sandlersalen, ABF, Sveavägen 41, 111 34 Stockholm

 

Natten till den 4 juni 1989 öppnade de kinesiska ledarna eld mot demonstrerande Pekingbor och skapade ett nationellt trauma som varar än i dag. Nu har exakt tjugofem år gått och att minnas de Pekingbor som dödades på gatorna den natten är fortfarande förbjudet. Händelserna vid Himmelska Fridens Torg tillhör något av det allra mest politiskt känsliga i Kina. Nya generationer Pekingbor får inte höra talas om händelserna och de som förlorade anhöriga har inte fått upprättelse. Den senaste tiden har ett flertal journalister, aktivister och akademiker som uppmärksammat 25-årsjubileumet häktats i Kina. De tillåts inte kontakta sina anhöriga.

 

När den kinesiska militärens pansarvagnar körde in i Peking gjordes ett vägval som fortfarande är avgörande för den ekonomiska, politiska och kulturella utvecklingen i Kina. Genom att fängsla oliktänkande och locka med stabilitet och ekonomisk utveckling skapade kinesiska ledarna ett nytt Kina – ett Kina som fortfarande är i politisk koma.

 

Svenska PEN och Oberoende Kinesiska PEN bjuder in till ett samtal med sinologer och författare som alla har en koppling till vägvalet 1989. Vad har 1989 betytt för den ekonomiska, politiska och kulturella utvecklingen i Kina? Vad betyder historieskrivningen för den nya

litteraturen i Kina? Och hur står det till med yttrandefriheten i världens mest folkrika land?

 

Moderator, Irmy Schweiger, sinolog och docent i kinesiska vid Stockholms Universitet.

 

Ett samtal med:

 

–          Liao Yiwu, kinesisk författare, musiker och poet som gett ut en rad böcker, bland annat “För en sång och hundra sånger”. Numera bosatt i Tyskland.

–          Ma Jian, kinesisk författare till en rad böcker om det nutida Kina, bland annat “Beijing Coma”. Numera bosatt i Storbritannien.

–          Michael M Day, amerikansk sinolog och professor vid NU. Bodde i Kina 1989. Numera bosatt i USA.

–          Johan Lagerkvist, forskare, sinolog och författare till en rad böcker bland annat nyutkomna “Tiananmen Redux”. Bodde i Peking våren 1989.

 

Samtalet sker på engelska.

 

Under kvällen framförs även dikter och musik. De som häktats i Kina under våren kommer att uppmärksammas, bland annat:

 

–          Gao Yu, kinesisk journalist som var inbjuden till samtalet, men som sedan 24 april 2014 sitter häktad i Peking.

–          Xu Youyu, kinesisk pensionerad forskare vid CASS som bland annat varit gästforskare vid Stockholms Universitet i ett år. En av fem som häktades den 4 maj 2014.

 

China: 25 Years after Tiananmen Massacre

 

When: Tuesday, 3 June at 18-19.30 (afterwards Q&A)

Where: Sandler Hall, ABF , Sveavägen 41, 111 34 Stockholm

 

During night toward 4 June 1989, Chinese army opened the fire at the Beijing residents protesting against China’s leadership and created a national trauma that has lasted to this day. Now, exactly twenty-five years has passed, but remembrance of the Beijing residents killed on the streets during that night is still forbidden. The event at Tiananmen Square is one of the most politically sensitive issues in China. New generations of Beijing residents may not be wanted to hear about the event and those who lost beloved ones have not been rehabilitated. Recently, a number of journalists, activists and academics who recalled its 25th anniversary have been detained in China. They are not allowed to contact their families.

 

When the Chinese army tanks drove into Beijing, ​​a choice made then is still vital to the economic, political and cultural developments in China. By imprisoning dissidents to lure its stability and economic development, China’s rulers have created a new China, the country still in a political coma.

 

Swedish PEN and Independent Chinese PEN invite you to a panel discussion with sinologists and writers who all have a connection to the route in 1989. What has year 1989 meant for the economic, political and cultural developments of China? What does the history do for the new literature in China? And What is the situation of freedom of expression in the world’s most populous country?

 

Moderator Irmy Schweiger, Sinologist and associate professor of Chinese literature at Stockholm University.

 

A panel discussion with:

 

–          Liao Yiwu, Chinese writer, musician and poet who has published several books, including “For a Song and a Hundred Songs”, now residing in Germany.

–          Ma Jian, Chinese author of several books on contemporary China, including “Beijing Coma”, now residing in UK.

–          Michael M. Day, American Sinologist and associate professor at National University, CA, who lived in China in 1989 and now in USA.

–          Johan Lagerkvist, scholar, sinologist and author of several books including newly published “Tiananmen Redux”, who lived in Beijing in spring 1989.

 

The discussion is in English.

 

During the evening event, the poems and music are also shown. Those who have currently been detained in China will be addressed, including:

 

–          Gao Yu, a Chinese journalist who was invited to this event but has been held in Beijing since 24 April 2014.

–          Xu Youyu, retired Chinese research professor at CASS, former visiting scholar at Stockholm University for a year, and now one of the five detained since 4 May 2014.

 

A Joint PEN Statement

on China’s Crackdown toward

25th Anniversary of Beijing Massacre

 

Independent Chinese and Swedish PEN Centers award eight honorary members, and call for attention to sharp deterioration of human rights situation in China

 

To commemorate 25th anniversary of Beijing Massacre, both of Independent Chinese PEN Center (ICPC) and Swedish PEN Center have recently decided to award some of Chinese dissidents detained in China as their honorary members. Six of them XU Youyu, HAO Jian, PU Zhiqiang, YAO Wentian, LIU Jie, Ilham TOHTI are awarded as honorary members of ICPC while two of ICPC members GAO Yu and LIU Di as honorary members of Swedish PEN. Two PEN centers will hold a joint event in Stockholm in the evening of June 3 for 25th anniversary of Beijing Massacre, calling on all of the concerned communities in the world to pay attention to the sharp deterioration of human rights situation in China, and urging Chinese authorities to immediately and unconditionally release all of the dissidents and activists during the recent wave of crackdown and lift various bans and censorships on ICPC and its members.

 

XU Youyu, HAO Jian, PU Zhiqiang, LIU Di and HU Shigen are “Five Gentlepersons”, who took part in a June 4 Memorial Seminar at a private residence on May 3, World Press Freedom Day, and since 4 May has been detained for suspicion of creating disturbance.

Back row to left: HAO Jian (1st), LIU Di (3rd), HU Shigen (5th); Front to left: XU Youyu (2nd), PU Zhiqiang (last)

 

 

According to a report by official Xinhua News Agency on May 8, GAO Yu has been detained since April 24 on “suspicion of illegally providing state secrets abroad”  for her alleged submission of the full text of a CCP secret document to a foreign website for its publication in August 2013.

 

All of six individuals are among the first 303 signatories of Charter 08, and XU Youyu, HAO Jian and LIU Di also among a few who broke through the security blockade to have visited LIU Xia house-arrested at her home in December 2012. LIU Xia is one of ICPC founding and honorary members as well as LIU Xiaobo’s wife.

 

In addition, since GAO Yu’s detention on April 24, over 70 of dissidents and activists over China have been also detained, including writers, journalists, academics, bloggers, lawyers and monks, from the ordinary netizens to religious believers. Among them, there are ZHANG Qi,  Chongqing based ICPC’s Youth Committee coordinator; LUO Xi, ICPC member in Hunan; JIANG Lijun, ICPC honorary member in Liaoning; XIANG Nanfu, Beijing-based reporter of Boxun News Net in USA; TANG Jingling, HR lawyer in Guangzhou; QU Zhenhong, PU Zhiqiang’s niece and lawyer in Beijing, and PU’s two friends WU Wei, a former Beijing correspondent of South China Morning Post in Hong Kong, and XIN Jian,  a Chongqing based news assistant of Keizai Shimbun in Japan; GUO Zhongxiao and WANG Jianmin, former reporters of Hong Kong based Asiaweek, detained in Shenzhen; Master Shengguan (XU Zhiqiang) and several of his Buddhist followers in Wuhan.

 

More of ICPC members have also been repressed recently by various police actions, including threats, subpoena, surveillances, house arrests and restrictions – from interference or bans on internet access or external communication, to the prohibition from leaving homes or meeting friends, form the forced travel to the bans on crossing China’s border, online activities, publications and performances, and so on. Almost all of ICPC staff in mainland China, in addition to the detentions of Liu Di and Zhang Qi, have been supressed in one way or another, including Directors SHA Yexin, ZHAO Shiying, DU Daobin and CHE Xiangqian, Honorary Directors DING Zilin , JIANG Peikun and SUN Wenguang, former Directors JIANG Bo, ZAN Aizong, ZHAO Hui and WANG Yi, Internet Committee coordinator WU Wei and member MOU Yanxi, among over 50 of ICPC members. Moreover, Prof. Tseng Chien-yuan, an ICPC member in Taiwan was recently denied entry even to Hong Kong for the first time.

 

Both Centers reiterate their call on:

 

–                 all of the concerned communities in China and abroad to pay more attention to the sharp deterioration of human rights situation in China, and urge Chinese authorities to comply with Article 35 of China’s Constitution for effective protection of its citizens’ rights to “freedom of speech, of the press, of assembly, of association, of procession and of demonstration”, and other basic human rights;

 

–                 Chinese government to immediate and unconditional release  all of ICPC members and honorary members detained for their words, including LIU Xiaobo, GAO Yu , LIU Di , HU Shigen, LUO Xi, ZHANG Qi,  XU Youyu honorary member , HAO Jian, PU Zhiqiang, YAO Wentian, LIU Jie and Ilham TOHTI;

 

–                 Chinese government to lift various bans and censorships on ICPC and its many members.

 

PEN International is the world’s oldest human rights organization and international literary organization. ICPC and Swedish PEN are among PEN International’s 146 members and aim to protect writers’ freedom of expression and freedom to write worldwide and advocates for the rights of writers and journalists who are imprisoned, threatened, persecuted or harassed in China particularly.

 

For more information, please contact

 

Yu Zhang, ICPC, [email protected], Tel: +46-8-50022792, +46-70-4857222 (m)

Websites: http://www.chinesepen.org/english

 

Ulrika K Engström, Svenska PEN, [email protected], Tel: +46-70- 707345373

Websites: http://www.svenskapen.se/

 

Liao Yiwu: Reciting His Poem

 

(English/Swedish text for projection)

 

Slaughter   by Liao Yiwu Translated by Michael M. Day   … Leap! Howl! Fly! Run! Freedom feels so good! Snuffing out freedom feels so good! Power will be triumphant for ever. Will be passed down from generation to generation for ever. Freedom will also come back from the dead. It will come back to life in generation after generation. Like that dim light just before the dawn. No. There’s no light. At Utopia’s core there can never be light. Our hearts are pitch black. Black and scalding. Like a corpse incinerator. A trace of the phantoms of the burned dead. We will exist. The government that dominates us will exist. Daylight comes quickly. It feels so good. The butchers are still ranting! Children. Children your bodies all cold. Children, your hands grasping stones. Let’s go home. Brothers and sisters, your shattered bodies littering the earth. Let’s go home. We walk noiselessly. Walk three feet above the ground. All the time forward, there must be a place to rest. There must be a place where sounds of gunfire and explosions cannot be heard. We so wish to hide within a stalk of grass. A leaf. Uncle. Auntie. Grandpa. Granny. Daddy. Mummy. How much farther till we’re home? We have no home. Everyone knows. Chinese people have no home. Home is a comforting desire. Let us die in this desire OPEN FIRE, BLAST AWAY, FIRE! Let us die in freedom. Righteousness. Equality. Universal love. Peace, in these vague desires. Stand on the horizon. Attract more of the living to death! It rains. Don’t know if it is rain or transparent ashes. Run quickly, Mummy! Run quickly, son! Run quickly, elder brother! Run quickly, little brother! The butchers will not let up. An even more terrifying day is approaching. OPEN FIRE! BLAST AWAY! FIRE! IT FEELS GOOD! FEELS SO GOOD!… Cry Cry Cry Crycrycrycrycrycrycry … We stand in the midst of brilliance but all people are blind We stand on a great road but no-one is able to walk We stand in the midst of a cacophony but all are mute We stand in the midst of heat and thirst but all refuse to drink … In this historically unprecedented slaughter only the spawn of dogs can survive. 3-4/6/1989

Massaker   Översättning från engelska av Margareta Eklöf   … Hoppa! Yla! Flyg! Spring! Friheten känns så skön! Att släcka friheten känns så skönt! Makten kommer att segra för alltid. Förs från släkte till släkte alltid. Friheten återvänder också från de döda. Den kommer tillbaka till livet i släkte efter släkte. Liksom det matta ljuset alldeles före gryningen. Nej. Något ljus finns inte. I Utopias kärna kan det aldrig bli ljust. Våra hjärtan är becksvarta. Svarta och skållheta. Som en likugn. Ett spår av de brända dödas vålnader. Vi kommer att finnas till. Makten som härskar över oss kommer att finnas till. Dagsljuset kommer snabbt. Det känns så skönt. Slaktarna skränar alltjämt! Barn. Barn era kroppar allesammans kalla. Barn, era händer som griper om stenar. Låt oss gå hem. Bröder och systrar, era kringspridda kroppar som skräpar ner jorden. Låt oss gå hem. Vi går ljudlöst. Går en meter ovanför marken. Hela tiden framåt, det måste finnas någonstans att vila. Det måste finnas en plats där ljuden av gevärseld och explosioner inte hörs. Vi vill så gärna gömma oss i ett grässtrå. Ett löv. Farbror. Faster. Farfar. Farmor. Pappa. Mamma. Hur långt är det hem? Vi har inget hem. Det vet alla. Kineser har inget hem. Hemmet är en tröstande önskan. Låt oss dö i denna önskan. ÖPPNA ELD, SKJUT BARA, ELD! Låt oss dö i frihet. Rättrådighet. Jämlikhet. Allomfattande kärlek. Fred, i dessa vaga önskningar. Stå vid horisonten. Dra fler levande till döden! Det regnar. Vet inte om det är regn eller genomskinlig aska. Spring fort, mamma! Spring fort, son! Spring fort, äldre bror! Spring fort, lille bror! Slaktarna släpper inte taget. En ännu mer skrämmande dag närmar sig. ÖPPNA ELD! SKJUT BARA! ELD! DET KÄNNS SKÖNT! DET KÄNNS SÅ SKÖNT! …   Gråt gråt gråt Gråtgråtgråtgråtgråtgråtgråt …   Vi står mitt i ljuset men alla människor är blinda vi står på en stor väg men ingen kan gå vi står mitt i en kakofoni men alla är stumma vi står mitt i hetta och törst men alla vägrar att dricka … I denna massaker som saknar motstycke i historien kan endast hundars säd överleva.

 

Liao Yiwu: A Brief Biography

 

Liao Yiwu (廖亦武), aka Lao Wei (老威), is a renowned Chinese author, poet, reporter, and musician.

 

Lao was born in Yanting County, Sichuan Province in western China on August 4, 1958, the same year as The Great Leap Forward, soon leading into the greatest man-made disaster under communist rule in China. During the consequent famine that last for 3 years when over 30 thousands of people were said to have died of hunger, he suffered from oedema and was close to dying. In 1966, his father was branded a counter-revolutionary class enemy during the so-call Great Cultural Revolution. Liao’s parents filed for divorce to protect the children. His mother was arrested for attempting to sell government issued coupons on the black market. As a result, he became homeless for a few years.

 

Liao started to compose poetry at meddle school. Before his graduation in 1976, he was briefly detained for his “reactionary poems“. In the end of 1980, he became a truck driver for transportation. In 1982, his poems were getting published in literary magazines, and many of them became popular and won him over 20 awards. In 1985-1987, he was criticized for his rebellious poems and put under police surveillance for his founding an underground poetry magazine. During a period, he was forbidden to publish any works or opinions. In 1998, he was recommended by a prominent author to enter a writers’ class at Wuhan University but expelled in 3 months.

 

In Spring 1989, two magazine companies took advantage of the relaxed politics and carried Liao’s long poems “The Yellow City” and “Idol.” After hearing about the Massacre in Beijing on June 4, 1989, Liao composed a long poem entitled “Massacre,” and recited the poem into an audiotape for a Canadian sinologist to send abroad.  In March 1990, he and his friends made a poetry movie “Requiem”, the sequel of Massacre and soon he was arrested with over 20 others including his pregnant wife, all of whom were arrested also. Two years later, Liao was sentenced to four years imprisonment on “counter-revolutionary propaganda and incitement”. While in prison, due to torture and abusive punishment, he suffered several mental breakdowns and twice attempted suicide. From a fellow prisoner, an elderly monk, he learned to play the Xiao. He then began to interview other prisoners about their lives, besides composing poems.

 

When he was released from prison, his wife and their daughter had left him, and his former literary friends kept their distance. He lived for a while as a homeless street musician in Chengdu, collecting stories.

In 1998 he compiled The Fall of the Holy Temple, an anthology of underground poems from the 1970s, mainly from Chinese dissidents, and published next year. One of China’s vice premiers called it a “premeditated attempt to overthrow the government, and is supported by powerful anti-China groups.”

 

In 2001 his two-volume Interviews with the Lower Strata of Chinese Society was published under his penname Lao Wei. The book consists of transcribed interviews with people on the margins of Chinese society, from “hustlers to drifters, outlaws and street performers, the officially renegade and the physically handicapped, those who deal with human waste and with the wasting of humans, artists and shamans, crooks, even cannibals.” At once, the book became very popular and reported and discussed by over 50 news media and literary magazines. He was interviewed and invited to make presentations at the symposium on his book. Then the book has been banned ever since like all of his other works. He was arrested several times for conducting “illegal interviews” and for exposing the dark side of the Communist Party.

 

In 2001, he joined founding the Independent Chinese PEN center, a branch of PEN International, became its board member until 2005, and received its Free to Write Award in 2007 and its honorary directorship in 2009.

After Liu Xiaobo, his long-time friend, was awarded Nobel Peace Prize in the same year, he was denied to leave his country until he succeeded in crossing the border with Vietnam to arrive in Germany in July, 2011.

 

Although his works have been banned in China mainland, Liao has been continuously writing and got his books published in Hong Kong, Taiwan and USA. Eventually he has been well recognized internationally as a leading writer with many of his books translated into various languages, including English, French, German and Japanese. He has won several international awards, including Geschwister-Scholl-Preis in Germany and the Kapuściński-Award for reportage in Poland in 2011, and the Friedenspreises des Deutschen Buchhandels in Germany in 2012.

List of works

1.      Massacre (大屠杀，1989); German version: Massaker: Frühe Gedichte, Hochroth Verlag, Berlin (2011).

2.      Interviews with the Lower Strata of Chinese Society (中国底层访谈录), 2 volumes, Changjiang Publishing House, China (2001, soon banned by the Propaganda Department of Chinese Communist Party Central Committee and the PRC Government’s Publications Office); French (edition: L’Empire des bas-fonds, Éditions Bleu de Chine (2003); English edition: The Corpse Walker: Real Life Stories: China from the Bottom Up, hardcover: Pantheon (2008), German edition: Fräulein Hallo und der Bauernkaiser: Chinas Gesellschaft von unte, Fischer Verlag, Frankfurt (2009).

3.      Testimonials (证词), Hong Kong (2004); expanded German edition: Für ein Lied und hundert Lieder: Ein Zeugenbericht aus chinesischen Gefängnissen, Fischer Verlag, Frankfurt (2011); English edition: For a Song and a Hundred Songs, Amazon Publishing (2012); Swedish edition: För en sång och hundra sånger: vittnesbörd från ett kinesiskt fängelse, Lindskog förlag (2013).

4.      Earthquake Insane Asylum (地震疯人院), Asian Culture, Taiwan (2009); French edition: Quand la terre s’est ouverte au Sichuan : Journal d’une tragédie, Éditions Buchet/Chastel (2010).

5.      God is Red (上帝是红色的), Mirror Books, Hong Kong (2011); English edition: God is Red, Harper Collins (2011)

6.      Bullets and Opium (子弹鸦片), Asian Culture, Taiwan (2011); German edition: Die Kugel und das Opium, Fischer Verlag, Germany (2012).

 

PEN Witnesses

Freedom of Expression in China

25 Years after Massacres in 1989

(PPT presentation)

 

Yu ZHANG

Independent Chinese PEN Center (ICPC)

 

Massacre in Beijing on 3-4 June

–          In 1989, there were several massacres in China, starting from in Lhasa, Tibet, on 5-8 March, and then at a much larger scale in Beijing in June.

–          From April 1989, anticorruption and pro-democracy protests started in Beijing, spread to whole China, and ended by military crackdown and massacre in Beijing and several other cities.

 

Introduction of PEN

PEN International, formerly known as International PEN founded on 5th October 1921, is currently the only global association of writers. The traditional constituents of PEN membership are summed up in its three letters: P stands for Poet and Playwright, E for Editor and Essayist, and N for Novelist. As a word in combination, PEN is also a traditional tool of writing, very meaningful. Today, a reporter, literary translator or publisher is also eligible to become a member of PEN. PEN aims at promoting literature and defending freedom of expression, focusing on the cases of the writers, journalists, internet dissidents and blogers, who are persecuted, arrested, imprisoned, attacked or killed for their words anywhere in the world.

 

Among 156 centers over 100 countries worldwide,  there are Swedish PEN and 7 Chinese centers:

–          China PEN Center (Beijing)

–          Shanghai Chinese PEN Center

–          Guangzhou Chinese PEN Center

–          Taipei Chinese PEN Center

–          Hong Kong Chinese-speaking PEN Center

–          Chinese Writers Abroad PEN Center

–          Independent Chinese PEN Center (ICPC).

 

The above three PEN Centers in China mainland have been subject to the constraints over official institutions there, and none of them has become a truly independent NGO, but failed to make any commitment to defending the writers, particularly in China. In May 1989, 12 years before ICPC was founded, CPC sent a delegation to the 55th International PEN Congress in Maastricht, the Netherlands. As Mr. BEI Dao, a famous Chinese poet visiting Europe (and later joining Chinese Writers Abroad PEN Center), was invited by the International President to present his launched petition for the release of Mr. WEI Jingsheng, an imprisoned writer in China, the CPC delegation made an formal protest against Mr. Bei’s presentation, walked out from the Congress, and eventually all of PEN centers in China mainland broke off their formal contacts with International PEN until 1997. Although they sent delegation to PEN Congress since several years ago, they have not changed their stand at all if not worse.

 

In 2001, ICPC was founded by a group of independent Chinese writers, 29 in exile abroad and just 2 in China. The founding president was LIU Binyan (1925-2005), a former vice-president of China Writers Association, a prominent journalist exiled in USA, and a visiting professor in Stockholm University in 1999-2000, who passed away in 2005.

Two founding members in China were Dr. LIU Xiaobo and his wife LIU Xia. Dr. LIU became ICPC’s president in 2003-2007, arrested for his role in drafting and co-signing Charter 08 in 2008, sentenced to 11 years imprisonment in 2009, and awarded Nobel Peace Prize in 2010. Since then his wife Mrs. Liu has been house-arrested and incommunicado.

 

ICPC is a NGO based on free association of those who write, edit, translate research and publish literature work in Chinese, and dedicated to freedom of expression for the writers/journalists in Chinese language and literature over the world, defending any of them suffering from governmental repression. Now ICPC has 2/3 of its membership of over 300 in mainland China.

ICPC Activities in China

 

I joined ICPC in November 2002 and participated in drafting its first Charter. After the first Congress of its Membership Assembly in October 2003 which adopted its Charter and elected Dr. LIU Xiaobo as its President, I became the coordinator of its Writers in Prison Committee (WiPC).

 

On 30 October 2004, ICPC held its awarding ceremony of Freedom to Write Award (to Ms. ZHANG Yihe) in Beijing, as its first gathering in China, with several of ICPC leading figures, including Dr. Liu chairing the event.

In May 2005, I, together with several delegates from Swedish PEN (Mr. Kjell Holm) and Sydney PEN centers, carried out a PEN mission to visit China and have some solidarity meetings with ICPC members and others writers, including Dr. LIU Xiaobo and his wife Liu Xia, some of released prisoners of conscience and the families of imprisoned writers.

In May 2005, Yu Zhang of ICPC and Mr. Kjell Holm of Swedish PEN visited the families of imprisoned writers and released prisoners, including Liu Di (middle, later joining ICPC in 2007, a board member since 2013, and detained once more since 4 May 2014) and her grandmother Liu Heng, a well-known journalist (passed away in 2009).

 

Suppression of ICPC Activities

 

Since the end of 2006, ICPC events have been suppressed in China, no awarding ceremony has been allowed any longer, nor gathering/dinner party publically under ICPC’s name as before. Then, ICPC had to move its events to hold in Hong Kong, but many members have been blocked to visit Hong Kong ahead of the events, such as over 20 members blocked while 10 attended its first event, International PEN Asia-Pacific Regional Conference in Hong Kong in February 2007.

After the Hong Kong event in 2007, I, then Secretary-general of ICPC, was denied re-entry into China mainland, in April 2008 to Hong Kong, and in 2009 extension of my Chinese passport.

 

So far none of ICPC members has been arrested only for membership nor for participating in its activities yet, but many have been questioned, warned and blamed by police accusing ICPC as a ”reactionary organization” . Over a dozen of ICPC members have been ever imprisoned for non-ICPC issues but their words and deeds, and among them nine are still held in jail:

–          YANG Tongyan (12-year sentence since 2005),

–          LIU Xiaobo (11-year sentence since 2008),

–          ZHU Yufu (7-year sentence since 2011),

–          ZHAO Changqing (2.5-year sentence since 2013);

–          ZHANG Lin (twice, 4.5-year imprisonment in 2005-2009 and detained again since last July),

–          LI Huaping (since last August);

–          GAO Yu (since 24 April 2014),

–          LIU Di (since 4 May)

–          HU Shigen (since 4 May).

 

Current Situation in China

 

China has been world’s largest jailer of writers and journalists. ICPC has documented 230 cases since 1999 (shown in the following figure), excluding those shortly detained for less than a month or released before 2004 when ICPC started collecting the information. Among them, over 50 individuals are still in jail, including 5 released once before, while others have been freed.

 

Example 1, Published Arrests of Dissident Writers/journalists Mainly for Their Words (230 cases during 1999-2014)

 

As seen, awarding China to host Olympic Games appeared to have a positive impact upon decreasing the annual arrests of the dissidents as many had expected, but only until 2006. Then, Chinese authorities restored its policy of suppression, termed as “cleaning-up house” for Beijing Olympics in 2008. Afterwards, the situation continued to be getting worse against the common expectation, reaching a peak in 2011 when the Jasmin Revolution starting from Northern Africa hit the nerve of Chinese authorities. The power transition of Chinese Communist leadership in 2012 ever seemed to give people certain hopes as also shown by a sharp drop in the annual number of arrests, but just in a short time. As shown clearly, the number of arrests in less than half of this year has doubled the arrests in whole of last year, quadruple those in 2012, and become the highest during last 15 years.

 

Recent Crackdown since 24 April 2014

 

Ms. Gao Yu, a honorary director of ICPC and a prominent journalist based in Beijing, was initially listed to be one of the guest speakers of this event, but since 24 April detained on suspicion of illegally providing state secrets abroad, alleged for her emailing the text of a CCP document to an editor at an overseas website, to be published in August 2013.

Since 4 May, five more of dissident writers, including two of ICPC members, have been detained on suspicion of creating disturbance for taking part in a seminar on 25 years after June 4 event, in a private residence in Beijing on 3 May. So far, over 70 have been detained, including also Pu’s 2nd lawyer (his niece), two of his journalist friends; a Beijing report of Boxun Net in US, 4 HR lawyers,  a monk and 4 of his followers, two publishers from Hong Kong, etc.

 

Contact information:

Yu Zhang, Dr.

Executive Secretary / Press & Translation Committee Coordinator

Independent Chinese PEN Center (ICPC)

Tel: +46-8-50022792

Email: [email protected]

Websites: http://www.chinesepen.org/english

 

GAO Yu: A Brief Biography

 

GAO Yu, a Chinese journalist, was born in Chongqing City in 1944. She graduated in Literary Theory at the Department of Linguistics and Literature, China’s People University in Beijing. Her career started in 1979, as a reporter for the China News Service, and became a well-known columnist of Chinese press in Hong Kong in 1980s. In October 1988, she entered the Economics Weekly in Beijing as its deputy chief editor. In December 1988, she published an article both in the Economics Weekly and Hong Kong’s Mirror Monthly, which, after Tiananmen Square protests in 1989, was labelled by Beijing authority as a “political program for turmoil and rebellion” and so the Economics Weekly was closed down. For this article as well as her participation in and reports on the protests, she was arrested by Beijing National Security Bureau on 3^rd of June 1989 and then detained for 15 months.

 

On 23^rd of September 1993, Beijing failed to be awarded to host the Olympic Games in 2000, GAO YU was arrested again on 2^nd of October, two days before she was leaving for USA as a visiting scholar at the Graduate School of Journalism, Columbia University. Then, she was sentenced to six years imprisonment and one year deprivation of political rights for “leaking state secrets”. She refused to plead guilty while serving her sentence for five years and four and half months in prison until her release on “medical parole” in February 1999, just before Primer Zhu Rongji was to visit USA. Since her release, GAO Yu has been continuing her engagement in China’s news press as a freelance journalist. Her works have been widely influential, with a broad ideological vision and profound critical power that has won her the international reputation. She is an Honorary Director of Independent Chinese PEN Center and an honorary member of Czech PEN and Swedish Center.

 

Since 24 April 2014, GAO Yu has been detained by Beijing police on the charge of ‘illegally providing state secrets abroad’ for emailing a CCP document to editors of a foreign website in August 2013.

 

In 1993, she was awarded Human Rights Watch’s Hellman/Hammett Grant;

In May 1995, she was honoured WAN’s Golden Pen of Freedom Award*;

In November 1995, she was honoured IWMF’s Courage Award for the first time*;

In May, 1997, she was awarded the first UNESCO/Guillermo Cano Press Freedom Prize*;

In May 2000, she was awarded one of the world’s 50 press freedom heroes in 20th century (1950 – 2000) in Geneva

In June 2006, was again honoured IWMF’s Courage Award, one of only two to receive this honour in the world.

(* honoured when being imprisoned)

 

Xu Youyu: A Petition for His Freedom

 

”Vi uppmanar Kina att frige Xu Youyu”

 

DEBATT Att gripa den liberala tänkaren Xu Youyu och flera andra går stick i stäv mot strävandena att modernisera Kina. De bör omedelbart friges, skriver 14 debattörer.

Professor Xu Youyu (till vänster) under ett besök hos Liu Xia i december 2012. Liu Xia sitter i husarrest sedan hennes man Liu Xiaobo tilldelades Nobels fredspris 2010.

FOTO: Hu Jia/AP

 

Det var med bestörtning vi mottog beskedet att filosofiprofessorn Xu Youyu, vän och kollega till flera av oss, gripits i Peking den 6 maj. Xu och en handfull andra hade den 3 maj hållit ett seminarium i ett privat hem till minne av massakern i Peking den 4 juni 1989. Förutom Xu Youyu har också den kände advokaten Pu Zhiqiang, internetaktivisten Liu Di och flera andra gripits för att genom sitt deltagande i seminariet ”provocerat till bråk”.

 

Hur en sådan fredlig samling kan ”provocera bråk” verkar obegripligt, särskilt som seminariet inte var känt utanför en mindre krets.

 

Xu Youyu är 67 år och en av Kinas ledande liberala tänkare, under många år professor vid den statliga samhällsvetenskapsakademin i Peking. Han innehade 2001–2002 den av riksdagen inrättade Olof Palmes gästprofessur, förlagd vid Stockholms universitet. Nu sitter han i ett häkte i Peking och det går inte att ringa hem till honom. Sannolikt får han och de andra sitta inspärrade tills den 4 juni passerat.

 

Xu Youyu är en stark förkämpe för förändring i Kina och åtnjuter stort förtroende hos många genom sitt lågmälda men skarpa sätt att argumentera. Han stödde tidigt fredspristagaren Liu Xiaobos manifest Charta 08 och var bland de första undertecknarna. Olof Palme-professuren ska innehas av en ”forskare med inriktning mot områden av betydelse för freden i vid bemärkelse”. Genom sin forskning och sina på dialog inriktade debattartiklar har Xu gjort en stor insats för en fredlig och demokratisk förändring av Kina.

 

Att gripa Xu Youyu och de andra går stick i stäv mot de strävanden att i grunden modernisera Kina som varit en huvudlinje i Kinas utveckling under de senaste trettio åren. De bör omedelbart friges. Fritt utbyte av tankar och idéer är grundläggande för ett demokratiskt samhälle. Öppenhet frigör människors inneboende förmågor och bidrar till kreativitet, framsteg och välstånd.

 

Vi som lever i en demokrati måste låna våra röster till dem som tvingas till tystnad. Därför skriver vi i dag om det som hänt Xu Youyu och andra förkämpar för demokrati och förändring i Kina. Charta 08 uppmanar till att *a ”se ord som brott” och vi hoppas att den kinesiska regimen kan ta detta till sig och ompröva sitt ställningstagande mot demokratirörelsen 1989.

 

Undertecknare

Fredrik Fällman, Docent i sinologi, Göteborgs universitet

Torbjörn Lodén, Professor i Kinas språk och kultur, Stockholms universitet

Ove Bring, Professor i folkrätt

Maiping Chen, Författare

Anders Cullhed, Professor i litteraturvetenskap, Stockholms universitet

Anna Gustafsson Chen, Bibliotekarie och översättare

Tom Hart, Professor Asian Expertise

Johan Lagerqvist, Docent i sinologi, Utrikespolitiska ­institutet

Börje Ljunggren, F d ambassadör i Kina

Göran Malmqvist, Professor och ledamot i Svenska ­Akademien

Joakim Palme, Professor i statskunskap, Uppsala ­universitet

Martin Svensson ­Ekström, Docent i sinologi, Göteborgs universitet

Astrid Söderbergh ­Widding, Rektor, Stockholms universitet

Svante Weyler, Förläggare

 

http://www.svd.se/kultur/kulturdebatt/vi-uppmanar-kina-att-frige-xu-youyu_3553122.svd

 

Liao Yiwu: Reciting Liu Xiaobo/Liu Xia Poems

(English/Swedish text for projection)

 

To A Seventeen-Year-Old

– On Second Anniversary of June Fourth

by Liu Xiaobo

 

Note: Disregarding the discouragement from your parents you jumped out from the small window of your home toilet; and you fell down while holding the banner at only seventeen years old. But I am alive, thirty-six years old. While facing the soul of your death, surviving is a crime, and writing poetry for you is even a shame. The living must shut up to listen to what the grave tells. To write poetry for you is not what I am qualified for. Seventeen years of yours are beyond all of languages and artificial creations.

 

To A Seventeen-Year-Old – On Second Anniversary of June Fourth   I am alive Having a sort of a small reputation I have neither courage nor qualification To hold a bouquet of flowers and a poem Toward the smile of a seventeen-year-old Even though I know The seventeen-year-old has no complaint   The age of seventeen-year-old tells me That the life is simple and unadorned Like the endless desert That needs no tree or water Nor adorning flowers But that can withstand the ravages from the sun   The seventeen-year-old fell down on the road Which disappeared ever since The seventeen-year-old resting in soil Has been so serene as a book The seventeen-year-old came into the world Attaching nothing Except for his age of spotless white   The seventeen-year-old stopped breathing But miraculously did not despair When the bullet shot through the mountain When the spasm made the seawater mad When all of the flowers had only One sort of colour The seventeen-year-old did not despair Could not despair But you handed over the unfinished love To the grey-haired mother   The mother who had Locked you at home Who under the five-star red flag Had cut off the noble blood Of her family Was awakened up by your dying eyes She has taken your will To go over all the graves Every time when she would fall You would offer a breath of your soul in death To support her And send her on her road   Beyond the age Beyond the death The seventeen-year-old Have been everlasting   Beijing, late night of 1st June 1991   (Translated by Yu Zhang)

Till sjuttonåringen på tvåårsdagen av 4 juni   Jag lever Är dessutom ganska ökänd Jag saknar mod, jag kan ingenting Med en dikt eller en blombukett står jag inför sjuttonåringens leende Jag vet En sjuttonåring klagar inte   Sjuttonårsåldern säger till mig Livet är enkelt och avskalat En öken så långt ögat kan nå Behöver inte träd eller vatten Behöver inte förskönas av blommor Det står ut med solens härjningar   Sjuttonåringen föll på gatan Gatorna utplånas Sjuttonåringen sover i lerjorden lugn och stilla som en bok Sjuttonåringen kom till världen utan att vara fäst vid något annat än sin oklanderligt bländvita ålder   Sjuttonåringen slutade andas mirakulöst nog utan att misströsta Gevärskulan trängde igenom bergskedjan och drev havet till vansinne Då när alla blommor bara hade en färg misströstade inte sjuttonåringen Kunde inte misströsta Sjuttonåringen gav sin ofullbordade kärlek till sin vithåriga mamma   Mamman som låste in sin sjuttonåring i hemmet Mamman till den vars ädla blodsband till familjen skars av under den femstjärniga fanan väcktes av uttrycket i din slocknande blick Med sjuttonåringens sista vilja gick hon längs alla gravarna Varje gång hon var nära att falla stöttade sjuttonåringen henne med sin själs andetag och höll henne kvar på vägen     Bortom åldern Bortom döden är sjuttonåringen redan evig   (Översättning: Gunnel Nornholm)

 

Swedish translation has been included in the book,

Jag har inga fiender, jag hyser inget hat – Valda texter och dikter

LIU XIAOBO

Weyler Förlag

 

Dikter av Liu Xia               LIU Xia’s Poems

Översättning: Anna Gustafsson Chen

Andra juni 1989 -Till Xiaobo   Det här vädret är inte bra Sade jag till mig själv I det frodiga solskenet   Jag stod bakom dig Och klappade dig på huvudet Hårstråna stack mig i handflatan Det var en underlig känsla   Jag hann inte säga något till dig Förrän du blev en mediafigur Det gjorde mig trött Att se upp till dig tillsammans med de andra Så jag drog mig undan från hopen Rökte en cigarett Såg upp mot himlen   Kanske föddes en legend i det ögonblicket Men solskenet var för starkt För att jag skulle se det   Juni 1989	The 2nd of June 1989 — To Xiaobo   This is not a good weather I under the flourishing sun Said to myself   Standing behind you I patted your head Where your hair was pricking my palm Feeling bit strange.   I had no time to say you a word While you became a media figure Together with people looking up at you I got very tired And had to hide beyond the crowd Smoking a cigarette And watching the sky   Perhaps now a myth would be emerging But the sun was too bright For me to see it   6.1989 (Translated by Yu Zhang)
A video clip of Liu Xia’s reading of the following 2 pieces to be used  directly https://www.youtube.com/watch?v=dBpfRb8mWQE
Utan titel Är det här ett träd? Det är jag, en människa Är det ett träd om vintern? Alltid detsamma oavsett årstid Var är löven? Löven går inte att se Varför har du ritat ett träd? Jag gillar sättet det står på Blir trädet utmattat när det har levt ett helt liv? Ja, men det står kvar ändå Finns det ingen som kan hålla dig sällskap? Jo, här finns fåglar Jag kan inte se dem Lyssna efter deras vingslag Skulle det inte vara fint om du ritade fåglar i trädet? Jag är för gammal och blind för att se dem Du kan kanske inte rita dem? Det stämmer, det kan jag inte Du är ett korkat gammalt träd Det är jag   12 december 2013	Untitled   Is it a tree? It’s me, alone. Is it a winter tree? It’s always like this, all year round. Where are the leaves? The leaves are beyond. Why draw a tree? I like how it stands. Aren’t you tired of being a tree your whole life? Even when exhausted, I want to stand. Is there anyone with you? There are birds. I don’t see any. Listen to the sound of fluttering wings. Wouldn’t it be nice to draw birds on the tree? I’m too old to see, blind. Perhaps you don’t know how to draw a bird at all? You’re right. I don’t know how. You’re an old stubborn tree. I am.   2013.12.12. (Translated by Ming Di and Jennifer Stern)
Supa   Innan jag går ut för att supa med min gamle vän Drar jag ur telefonsladden   När jag kom hem full förr i tiden Kunde jag aldrig låta bli att ringa någon vän När jag har druckit kan jag vara ganska ful Och låter gräsligt   Först när jag nyktrade till Insåg jag Att ingen tycker om Att höra någon annans fyllesnack Rösterna i telefonen Blev främmande och distanserade   Sådana kvällar, när jag har druckit Älskar jag Raymond Carver Två fyllon Som skriver dikter ansikte mot ansikte Utan att skämmas eller vara generade   Jag ska alltid alltid påminna mig om Att dra ur telefonsladden Innan jag blir super till	Drinking   Before going to drink with my old brother I will unplug my telephone   Coming back drunk I always could not help phoning a friend After drinking I might look ugly And sound piercing   Waking up I then realized Nobody would like To listen to nonsense from a drunk The voices from the phone became strange and distanced   At such a night after drinking I would love Raymond Carver For two drunks To write useless poems face to face Feeling neither shamed nor embarrassed   I will always, always remind myself Before getting drunk Unplug the telephone   (Translated from the Chinese by Yu Zhang and edited by Tim Lilburn)

 

 

Ma Jian:  Abstract of His Speech

 

In Early April 1989, when the student movement took place in Beijing, I rushed to Tiananmen Square from Hong Kong where I had been residing then. I witnessed the students’ hunger strike for freedom and democracy, and the scenes that Beijing residents blocked the soldiers coming to suppress the movement. At the end of May when my brother was hospitalized after falling down, I left Beijing in a hurry for his hospital, where I heard the news of the massacre on June 4th.

 

As if being shot, I felt the abjection of a survival. My unconscious brother became a human vegetable in coma, while my soul was out though my body was surviving. Until one day when seeing him only able to move his finger and writing the name of his first lover, I was eager to get my soul revive from my flesh through the death, and touch the warmth of this world again.

Three years later, I began this novel to describe about a human vegetable in coma. I wanted to get my soul, which had been buried in a flesh prison, return to its exit into life through remembrance. Therefore, I, and Dai Wei gunned down in this book, had been living in both death and hope for a decade, pursuing the lofty realm where a bird was guarding a dying patient as I had often dreamed.

 

After Beijing massacre, the Communist Party of China immediately cut off the historical memory, and made those remembering the past be prisoners of thoughts. Chinese people have once again been brainwashed, and their spirits of thinking have died young. Dai Wei, still living in a flesh prison in the novel, continued to compete with the rulers for his right to remember. In an era when the political fears and materialistic desires have gradually turned the people into coma, Dai Wei was trembling in his flesh prison as lightning in rain.

In a society of power, everyone is the weak unable to think, but will become strong in spirit when having remembered his own experience. Memory makes people obtain spiritual freedom, and remembrance even gets human life everlasting.

 

Ma Jian: A Brief Biography

 

MA Jian (马建) is a renowned Chinese author, novelist and essayist.

 

Ma Jian was born in Qingdao, China, in 1953. As a child, he was the pupil of a painter who had been persecuted as a ‘Rightist’. After his school education was cut short by the Cultural Revolution, he studied by himself, copying out a Chinese dictionary word by word. At fifteen, he joined a propaganda arts troupe, and was later assigned a job as a watchmender’s apprentice. For a few years he worked in a petrochemical plant near Beijing, then in 1979, moved to the capital and became a photojournalist for a magazine published by the All China Federation of Trade Unions. During this time, he joined the ‘underground’ No Name art group, the Yuanmingyuan poetry group, and the April photographers’ group. He held clandestine exhibitions of his paintings in his one-room shack in Nanxiao Lane, which became a meeting point for dissident artists and writers of Beijing.

In 1983, his paintings were denounced during a campaign against ‘spiritual pollution’, and he was placed in detention. After his release, he resigned from his job and set off on a three-year journey through China, selling his paintings and stories as he went. When he returned to Beijing in 1986, he wrote Stick out Your Tongue, a novella inspired by his travels through Tibet. Its publication in the official journal ‘People’s Literature’ in February 1987 coincided with a nationwide crackdown on the arts, and the government publicly denounced the work as an example of ‘bourgeois liberalism’. All copies of the journal were confiscated and destroyed, and a blanket ban was placed on the future publications of Ma Jian’s books.

Ma Jian moved to Hong Kong and wrote Bardo, a novel about two doomed lovers who are reincarnated through Chinese history, and The Nine Crossroads, about a group of Communist ‘educated youth’ who are sent to a remote mountain inhabited by a primitive tribe.

In 1989, Ma Jian returned to Beijing and took part in the democracy protests. After the Tiananmen Massacre, he remained in the capital and wrote The Noodle Maker, a dark political satire. For the next few years, he travelled back and forth between Hong Kong and China, editing, briefly, the Hong Kong arts magazine, Wen Yi Bao, and setting up ‘New Era’ publishing company and the literary journal ‘Trends’ , which published essays and novels banned in China.

After the Handover of Hong Kong to China in 1997, Ma Jian moved to Germany to take up a post teaching Chinese literature at Ruhr University, and to work on Beijing Coma, a novel focusing on the Tiananmen Massacre and the decade of political repression and economic growth that followed it. In 1999, he moved to London and wrote Red Dust, a fictionalised account of his journey through China in the 1980s, which won the 2002 Thomas Cook Award. He returned to China regularly, and resumed work on Beijing Coma, which was finally published in 2008 and won the T. R. Fyvel Index on Censorship Award and the 2010 Athens Prize for Literature. In 2008-2009, he travelled extensively through the remote interior of China to research The Dark Road, a novel that explores the One Child Policy, which will be published by Chatto &Windus and Penguin in 2013.

In 2001, he collaborated in founding the Independent Chinese PEN centre, a branch of PEN International, became its board member in 2003-2005 and 2009-2011, a member of its Freedom to Write Committee since 2003, and director of its Press & Translation Committee since 2011.

Ma Jian is a vocal critic of China’s Communist regime. His works explore themes and subjects that are taboo in China. He has continually called for greater freedom of expression and the release of jailed writers and other political prisoners. As a result, his books have been banned in China for the last 25 years, and since the summer of 2011, he has been denied entry into the mainland. Despite the restrictions placed on him, Ma Jian has become a leading Chinese writer, internationally distinguished with his works translated into a great number of languages, including English, French, Spanish, German, Swedish, Norwegian, Catalan, Japanese, Dutch, Hebrew, Romanian, Turkish, Greek, Polish, Korean, and Portuguese.

 

He lives in London with his partner and translator, Flora Drew, and their four children.

Honours and Awards

 

Literary Prizes

Red Dust (novel):         Thomas Cook Award, 2002.

Beijing Coma (novel): China Free Culture Prize, 2009;

                                      TR Fyvel Book Award, 2009;

                                      Athens Prize for Literature, 2010.

Other achievements

Red Dust:                     finalist for the Kiriyama Prize.

Stick Out Your Tongue: finalist for the Kiriyama Prize;

shortlisted for the Independent Foreign Fiction Prize.

Beijing Coma:               shortlisted for the Independent Foreign Fiction Prize;

                                      longlisted for the IMPAC prize;

                                      listed as one of the best books of the year by the New York Times, the Washington Post and the San Francisco Chronicle.

List of Works

1.      The Noodle Maker (拉面者)

Chinese: 拉麵者 (La Mian Zhe), Cosmos Books, Hong Kong,1991;

Chinese: 拉麵者 (La Mian Zhe), Yuan-Liou, Taiwan,1994;

Chinese: 拉面者 (La Mian Zhe), by Ma Jiangang (pseudonym), Tianjin Ancient Books, China, 2002;

       English: The Noodle Maker, Chatto and Windus, London, 2004;

English: The Noodle Maker, Farrar, Straus and Giroux, New York, 2005;

Dutch: De noedelmaker, De Arbeiderspers, Amsterdam, 2005;

Italian: Spaghetti cinesi , Feltrinelli , Milano, 2006;

French: Nouilles chinoises, Flammarion, Paris, 2006;

Turkish: Erişteci , Defne, Istanbul, 2006;

Greek: Ο Μακαρονοποιός, Papyros, Athens, 2007;

Polish: Wytwórca makaronu, Wydawnictwo Literackie, Krakow, 2007;

Swedish: Nudelbagaren, Fischer & Co, Sweden, 2007;

Hebrew: הסופר שגלגל אטריות, Ahuzat Bayit, Tel Aviv, 2008;

Korean: 누들메이커, Munhakdongne, South Korea, 2008;

Croatian: Meštar od rezanaca, AGM, Zagreb, 2009;

Portuguese: A Cozinha da Revolução, Record, Rio de Janeiro, 2011;

Romanian: Taitei chinezesti, Curtea Veche, Bucharest, 2011.

 

2.      Red Dust (红尘) 

English: Red Dust, Chatto and Windus, London, 2001;

English: Red Dust, Pantheon Books, New York, 2001;

Dutch: Het rode stof, Mets and Schilt, Amsterdam, 2001;

Italian: Polvere rossa, Neri Pozza, Vicensa, 2002;

Chinese: 浪迹中国 (Lang Ji Zhong Guo), New World Press, China, 2003;

Chinese: 紅塵 (Hong Chen), Ming Chuang, Hong Kong, 2003;

Chinese: 非法流浪 (Fei Fa Liu Lang), Marco Polo Press, Taiwan, 2003;

Japanese: レッドダスト 紅塵, Shueisha, Japan, 2003;

Norwegian: Rødt støv, Aschehoug & Co, Oslo, 2003;

French: Chemins de poussière rouge, Editions de l’aube, France, 2004;

Hebrew: אבק אדום, Am Oved, Israel, 2005;

Spanish: Polvo Rojo, Seix Barral/Planeta, Buenos Aires, 2006;

Swedish: Rött damm, Fischer & Co, Sweden, 2007;

Polish: Czerwony pył, Zysk i S-ka, Poznan, 2008;

German: Red Dust-Drei Jahre unterwegs durch China, ShrirmerGraf , Munchen, 2009.

 

3.      Beijing Coma (北京植物人) 

English: Beijing Coma, Chatto and Windus, London, 2008;

English: Beijing Coma, Farrar, Strauss and Giroux, New York, 2008;

French: Beijing coma, Flammarion, Paris, 2008;

Spanish: Pekin En Coma, Literatura Mondadori, Barcelona, 2008;

Chinese: 肉之土 (Rou Zhi Tu), Mirror Books, Hong Kong, 2009;

German: Peking Koma, Rowohlt Verlag, Hamburg, 2009;

Italian: Pechino è in coma, Feltrinelli, Milan, 2009;

Greek: Πεκίνο σε κώμα, Papyros, Athens, 2009;

Portuguese: Pequim em Coma, Record, Rio de Janeiro, 2009;

Dutch: Beijing coma, Contact, Amsterdam, 2009;

Norwegian: Beijing koma, Aschehoug, Oslo, 2010;

Polish: Pekińska Koma, Zysk i S-ka, Poznan, 2010;

Croatian: Pekinška koma, AGM, Zagreb, 2011;

Chinese:肉之土 (Rou Zhi Tu), Asian Culture, Taiwan, 2011.

 

4.      The Dark Road (阴之道) 

Chinese: 阴之道 (Yin Zhi Dao), Asian Culture, Taiwan, 2012;

English: The Dark Road, Chatto and Windus, London, 2013;

English: The Dark Road, Penguin, New York, 2013;

Italian: Camino oscuro, Mondadori, Milan, 2014;

Turkish: Cenneti Öldürmek, Martı Yayınları, Istanbul, 2014;

Rights sold so far to: France, Germany, Spain, and Norway.

 

Michael M. Day: Abstract of His Speech

 

Prof. Day will discuss the ongoing “crackdown” in terms of crackdowns both before and immediately after June 4th 1989, and how these both differ and are similar to events of the moment in China. His experiences and those of Liao Yiwu, Liu Xiaobo, and Liu Xia, in addition to that of Ilham Tohti, before and since 1989 will be used to illustrate these points.

 

 

Michael M. Day: A Short Biography

 

Michael Martin Day is currently an associate professor of Chinese Literature and History at National University in San Diego, California. Both his MA (at UBC, Vancouver, Canada) and Ph.D. (at Leiden University, the Netherlands) dealt with what are termed “unofficial” or “underground” poets and related events and publications during the 1980s and 1990s in China. At the time of June 4th, 1989, Prof. Day was at the home of Liao Yiwu in Sichuan province, after arriving from Beijing on June 2. Recently, an edited translation of the chapter from his MA thesis on Liao Yiwu and his poetry was published as “[六四征文] 爱在六四未临时” on the Independent Chinese PEN Center website (http://www.chinesepen.org/Article/wk/201404/Article_20140426055833.shtml). An EBook version of his Doctoral thesis, China’s Second World of Poetry: The Sichuan Avant-Garde,  is freely available online, along with other related research and resources, at the joint Leiden-Heidelberg universities’ Digital Archive for Chinese Studies, Poetry Division at: http://leiden.dachs-archive.org/poetry/md.html.

 

Contact information:

Phone: +1-858-642-8327 (office)

+1-619-851-3941 (mobile)

Email: [email protected]

 

Johan Lagerkvist: A Short Biography

Johan Lagerkvist is Senior Research Fellow in the East Asia Program. His expertise falls into three areas. The first concerns China’s domestic politics, particularly the force field of new media and the Internet. The second area is concerned with the foreign policy-making process in China and the third focuses on China’s relations with countries in sub-Saharan Africa.

 

In 2006, Johan Lagerkvist defended his doctoral dissertation in Chinese on the social and political implications of China’s Internet development at Lund University. He joined UI the same year and has since expanded his research of the Chinese media system.

 

Johan Lagerkvist is a senior advisor to the Swedish NGO Global Challenge and a board member of NACS (Nordic Association of China Studies). He has published peer-reviewed articles in journals such as Peace Review; Journal of Contemporary China; Journal of Contemporary African Studies; China: An International Journal, and China Information. He has also peer-reviewed articles for the journal New Media and Society. Johan Lagerkvist has received grants from the Swedish Research Council, the Bank of Sweden Tercentenary Foundation, the Swedish International Development Agency, STINT, and the Swedish Foreign Ministry.

 

Contact information:

[email protected]

tel +46-8-511 768 32

mob +46-73 692 97 28

twitter: @chinaroader

 

Ma Jian: Peking Koma

(utdrag översatt från kinesiska av Anna Gustafsson Chen)

 

Fler stridsvagnar rullade in mot torget österifrån. Efter dem följde led efter led med soldater som fortsatte framåt som rörliga murar.

Jag såg en flicka som liknade Nuwa gå mot trupperna. Den röda kjolen fladdrade bakom henne där hon gick. Människorna som satt på huk bakom cementmuren vid nedgången till gångtunneln reste sig och följde henne. ”Folkets armé älskar folket!” skrek de. Vid det här laget stod tjugo eller trettio personer framför trupperna i nordöstra hörnet av torget. I hopen fanns den gänglige killen från Provinsstudenternas förbund som hade försökt avsätta Tang Guoxian dagen innan. Han höll sin knutna näve högt i luften.

Skjutande började igen. Flera personer träffades. Några av dem stapplade bakåt, några föll och vred sig av smärta. Andra slängde sig ner på mage och låg stilla. Men flickan i den röda kjolen var oskadd. Hon fortsatte att gå mot gevären. Så, när hon bara var ett par meter ifrån dem, avlossades ett skott … Hon tog ett steg bakåt med vänsterfoten, kroppen och armarna föll framåt och hon tappade balansen och ramlade omkull.

”För helvete! De skjuter folk med berått mod!” Jag vände bort blicken. Jag stod inte ut med att se det. Hjärtat dunkade. Jag såg på Tian Yi. Hon satt ner med slutna ögon och bet sig i underläppen. Det såg ut som om hon var på väg att svimma. Jag sjönk ner på knä och lade armen om henne.

”Jag ska ta dig till Röda Kors-tältet. Det är där borta.” Jag ville leta rätt på en läkare som kunde ge henne något lugnande.

”Monster! Mördare!” Hon skakade i hela kroppen.

Sjuksköterskor i vita rockar sprang förbi oss för att ta hand om studenterna som låg på Chang’an-avenyn. Jag drog upp Tian Yi på fötter och försökte få med henne till Röda Kors-tältet, men hon kunde inte röra benen så jag lyfte upp henne på ryggen och bar henne. En tjutande ambulans stod parkerad utanför tältet. Den roterande blåvita lampan på taket bländade mig. Två sköterskor och en student kom fram till tältet samtidigt som vi. De bar på flickan i den röda kjolen. Jag såg på henne. Det var Nuwa – hon hade träffats i låret. Blod rann ur såret. De bloddränkta tårna var krökta som fågelklor. En röd sandal dinglade från ena foten i en tunn läderrem.

En av sköterskorna satte sig på huk och ropade: ”Fort! Lägg om benet på henne! Vi måste få in henne i ambulansen så snabbt som möjligt! Lägg ner henne. Hon måste ligga på rygg.”

Tian Yi knuffade bort mig, knöt loss handduken som hon hade runt armen och lade den över Nuwas lår. Sköterskan tryckte den mot kulhålet och band en lång gasbinda om den för att hålla den på plats. Sedan tog Tian Yi och jag tag i Nuwas fötter, sköterskan tog henne under armarna och vi lyfte henne försiktigt. Det ångade om blodet som droppade på stenläggningen.

”Hon får inte dö!” ropade Tian Yi plötsligt.

”Hon tänkte säga åt soldaterna att sluta skjuta”, sade sköterskan. ”De siktade rakt på henne men hon fortsatte att gå mot dem. Bara några minuter tidigare hade hon hjälpt mig att bära iväg sårade.”

När sköterskan tittade upp såg jag att det var Wen Niao. Hättan ovanför de kraftiga ögonbrynen var kletig av blod. Hon torkade händerna på den vita rocken. ”Nu ser vi till att få in henne i ambulansen. Är det inte du som är säkerhetsansvarig? Säg åt studentvakterna att flytta sig bort från trupperna. Det pågår en massaker här!”

”Vi känner henne. Hon går på Pekings universitet.” Jag kunde knappt andas. Det svartnade för ögonen. Vi fick in Nuwa i ambulansen och lade henne på en bår. ”Han då?” sade jag och pekade på en annan kropp utanför räddningstältet.

”Han är redan död”, sade Wen Niao. Hon andades tungt. ”Han träffades av två skott.”

Jag föll på knä, tog en närmare titt på den döde och fick en chock. Han såg ut som Mou Sen, men jag kunde inte tro att det var han. Ena ögat var bortsprängt och ansiktet var täckt av hår och blod. Jag stoppade handen i hans ficka och hittade mitt cigarettpaket.

”Mou Sen! Mou Sen! Inte du också!” skrek jag så högt jag bara kunde. Benen skakade som om de hade genomborrats av kulor.

Wen Niao ropade: ”Skynda dig! Vi åker nu!” Jag vände mig om och såg henne knuffa in Tian Yi i ambulansen. Hon bankade två gånger på dörren och skrek: ”Åk! Åk!”

”Ta hand om dig, Dai Wei … ” sade Tian Yi och sträckte ut handen mot mig. När hon öppnade fingrarna flög en glänsande gevärspatron ut mot natthimlen. Ambulansen skenade iväg med tjutande sirener och jag fick plötsligt svårt att andas.

”Det är nog den sista turen den ambulansen gör i natt”, sade Wen Niao. ”Den tar sig säkert till sjukhuset men jag tror inte att de låter den komma tillbaka.”

”Den här killen var min bäste vän. Flickan de sköt var hans flickvän – nej, hans fru.” Jag var så torr i munnen att jag knappt kunde prata. Jag stirrade på blodet i Mou Sens hår, det hår jag själv hade hjälpt honom att klippa, och tänkte på hur han alldeles nyss hade varit levande och förälskad. Jag förstod inte hur han kunde vara död.

”Det där såret hon hade i låret var djupt. Det blödde ordentligt. Hon överlever inte.” Wen Niao vände sig om och gick in i Röda Kors-tältet.

Blodet rusade upp i huvudet på mig och allt blev svart. Jag tittade på Mou Sen. Hans röda öga glittrade i ljuset. Jag hukade bredvid honom och gnuggade honom på bröstet, försökte skaka liv i honom. ”Är du död på riktigt? Det går inte, Mou Sen. Du får inte dö så här.” Jag öppnade cigarettpaketet. Det fanns fortfarande två cigaretter kvar.

Jag satte mig ner. Glimten i Mou Sens öga var underlig, främmande. Han såg inte alls ut som far hade gjort när han dog. Ansiktet, tänderna, håret, nacken och det lilla getskägget var indränkta i blod. Jag hade hans och Nuwas blod på mina händer.

Det blev alldeles tomt i huvudet. Jag visste inte vad jag skulle tänka eller vart jag skulle se längre.

Inne i akuttältet hade sköterskorna börjat packa ner utrustningen i kartonger och göra sig redo att bära ut de sjuka. De körde ut alla som bara var lindrigt skadade och sade: ”Ge er iväg från torget så fort som möjligt!”

 

…På berget Fajiu lever en fågel med vit näbb och röda klor.

Den är en reinkarnation av kejsar Yandis dotter som drunknade i Österhavet.

Eftersom den ropar: ”Jingwei! Jingwei!” kallas den för jingweifågeln.

Varje dag plockar den grenar och stenar på berget och släpper dem i Österhavet i ett fåfängt försök att fylla det…

 

En student som just hade fått armen omlagd rusade iväg mot trupperna och skrek: ”Ni kommer att få betala för det här, mördare!” Jag tog tag i honom och sade: ”Gå tillbaka till monumentet och berätta för alla vad som händer. Skynda dig!”

Myndigheternas högtalare vräkte fortfarande ur sig samma meddelande: ”Ett allvarligt kontrarevolutionärt upplopp har brutit ut i Peking. Våldsverkare har stulit ammunition från armén och satt eld på armélastbilar. Deras mål är att förgöra Folkrepubliken Kina. Vi måste inleda ett bestämt motanfall …” En pansarfordon susade förbi Folkets stora sal och knuffade omkull en man som ledde en cykel. Jag lämnade Mou Sens lik, sprang bort till platsen där mannen hade fallit och hjälpte folkhopen att laga den rammade vägspärren. Några arbetare kastade upp bensinbomber på fordonets tak.

Fordonet hade nu nått fram till en annan vägspärr som det inte kunde ta sig igenom. Motorn vrålade när det förgäves försökte bana väg. En hop människor rusade fram och gick till angrepp med fler molotovcocktails. Jag fick syn på ett täcke som låg på marken och plockade genast upp det, rusade bort till fordonet och slängde upp täcket på taket. Det fattade omedelbart eld. Något ögonblick senare lyckades pansarfordonet till sist bryta ner vägspärren och försökte fly västerut längs Chang’an-avenyn med det brinnande täcket på taket. Vakter från Arbetarunionen sprang efter och skrek: ”Vad i helvete kör ni över folk för!” Andra rusade fram med metallrör som de stack fast i hjulen och tvingade fordonet att stanna. Snart var det omringat av hundratals människor som slog på det med järnrör och träkäppar. Några bankade till och med på metallen med bara händerna. Också jag gick dit och sparkade på det några gånger men den tjocka röken från avgasröret fick ögonen att tåras, så jag skyndade tillbaka ut på torget igen. Kulor ven fortfarande genom nattluften och hela tiden hördes ljudet av skottlossning.

Precis när jag tänkte ge mig in bland raderna av nylontält kom en man fram, drog mig åt sidan och sade att han var infiltratör. Han bad mig att säga åt studenterna att genast lämna torget eftersom trupperna skulle gå in och rensa det med våld och döda alla som gjorde motstånd. För att bevisa att han var den han sade drog han upp en walkie-talkie ur fickan. Det var en modell som bara säkerhetstjänsten använde.

”Vad spelar det för roll om vi ger oss av nu eller körs bort om några timmar?” sade jag matt och gick iväg för att hämta ryggsäcken. Men när jag kom till tältet var jag så förvirrad att jag glömde vad det var jag letade efter. I tältet mitt emot satt en student och skrev i sin dagbok i skenet från en ficklampa. ”Trupperna kommer för att rensa torget!” ropade jag. ”Ge dig av så fort du kan!”

”Jag skriver mitt testamente”, sade han utan att titta upp. Sedan släckte han ficklampan och lade sig på tältsängen.

”Du kommer – du kommer att ångra dig!” En eld brann i min hjärna. Jag kunde inte tänka klart.

 

…Femhundra li nedströms ligger Ymnighetsberget. Floden Li rinner upp vid dess fot och fortsätter västerut, bort till Gula floden. I vattnet lever giftiga fiskar. Den som äter dem dör…

 

Mor letar efter något igen. Hon är i sovrummet. Hon verkar alltid leta efter det ena eller det andra, men det hon verkligen söker är sig själv. Nu för tiden sätter hon aldrig på radion så större delen av oljudet jag hör kommer från henne eller från schaktningsmaskinerna som långsamt närmar sig huset.

Nu lutar hon sig framåt. Hon sparkar bort en hög plastkassar. Jag kan höra att hon har en svullnad vid magmunnen. Den ligger som en rutten potatis precis vid öppningen till magsäcken och får hennes andedräkt att lukta sjukt.

Hon överlever på en kost av rå gurka, selleri och en sorts plastförpackade snacks. Ofta vaknar hon mitt i natten och stönar för att hon har ont i magen och sedan slår hon på tv:n och tittar på den till gryningen.

Sköterskan som kommer med medicinen varje vecka stoppar en termometer i munnen på mig och säger: ”Varför tar du inte och vädrar och städar upp litet i lägenheten? Det stinker ju värre än på en offentlig toalett.”

”Jag vill inte att sparven ska flyga ut”, svarar mor.

”Inte underligt att ingen vill komma hit längre. Du är verkligen en konstig kvinna. Du har den här grönsaken som sällskap och nu vill du ha en sparv också!”

”Förlåt …”

”Det finns en ny medicin som du borde skaffa åt honom. Vi har just fått en laddning till kliniken. Den framställs ur celler från färsk moderkaka och stimulerar cellåterväxten. Man injicerar den direkt i blodet. Du som är stamkund kan få rabatt. Bara tvåhundra yuan per ask.”

”Jag tror inte det. Det är egentligen inte något större fel på honom. Alla prover vi har tagit de senaste åren visar att hans tillstånd är stabilt.”

”Han är din son. Vad spelar tvåhundra yuan för roll? Var inte så snål! Du kan inte ha ont om pengar. Alla här i kvarteret har blivit rika på ersättningen för rivningarna.”

”Jag kan aldrig köpa en ny lägenhet här i närheten, inte ens om vi verkligen får 200 000. De minsta lägenheterna i det nya kvarteret runt hörnet kostar tre gånger så mycket.”

”Då får du väl hyra då. Du kommer att få tillräckligt med pengar för att kunna betala hyran resten av livet.”

”Nej, det får jag inte. Alla i huset har gjort en bra affär, utom jag. Eftersom jag tog ut förtidspension vägrar min arbetsgivare att ge mig ägarintyg så jag kommer bara att få kompensation som hyresgäst och den är en tiondel av vad alla andra får. Jag har sagt till byggherrarna från Hongkong att om de inte betalar ut fullt belopp till mig så kommer jag inte att röra mig ur fläcken.”

”De har skrivit ’rivning’ över hela huset. Nästan alla affärer och restauranger här utanför har stängt. Det är som en spökstad. Jag har ingen lust komma tillbaka. Det är läskigt att gå längs gatorna här, till och med på dagtid. Jag kommer nästa vecka också, men om du vill ha mer medicin till din son efter det så får du komma till kliniken.”

”Det är en byggarbetsplats där ute. Schaktmaskiner överallt och berg av skräp. Till och med vägarna är igenkorkade. Hur tror du att jag ska kunna lämna lägenheten?”

”Ha! Gamla toka! Jag har hört att du är ute och traskar runt hela tiden!” Hon går ut och stänger dörren bakom sig.

Mor börjar bli skröplig. Med tiden har hennes liv så sakteliga blivit värre än mitt. Varken sonen långt borta i England eller sonen som ligger i koma här hemma kan hjälpa henne.

Hon kontrollerar elementet, sätter sig på en solig fläck på sängen och fattar min hand. ”Så konstigt! De röda prickarna på dina naglar har försvunnit! När hände det? Betyder det att du kommer att vakna? Jag är rädd att du måste sköta din handträning själv i framtiden. Jag orkar inte böja dina fingrar bakåt längre …” Igår läste mor en bok med titeln Hälsoeffekterna av kiromanti. Hon fick den av An Qi, vars man dog för några veckor sedan. Det gamla skottsåret blev infekterat igen och han fick blodförgiftning.

Mor hasar iväg in i vardagsrummet där hon rafsar igenom en hög gamla saker. Lukten av damm och fågelspillning fyller luften.

Hon har blivit nostalgisk på gamla dagar. Hon ringde upp några före detta kollegor på Operan och frågade om de har några foton från hennes uppträdande i Moskva. Hon har till och med ringt sin yngre syster som hon inte har haft kontakt med på länge och frågat hur hon mår. Mäster Yao sitter fortfarande i fängelse men honom verkar hon ha glömt.

Sparven hoppar upp och sätter sig på mitt bröst igen. Kvällsljuset som sipprar in genom fönstret får mig att tänka på döden. Kommer min själ att försjunka i koma igen om kroppen vaknar till liv?

 

Din ande rör sig oroligt genom köttet. Ditt hjärta är krossat.

 

”Var är det?” frågar mor och gör en kort paus i rafsandet. ”Jag är säker på att jag stoppade in det i en bok …”

Jag misstänker att hon söker efter vykortet som hon fick av en rysk man hon träffade när hon var på turné i Sovjet med operatruppen. I flera år har hon undrat över var det har tagit vägen. Det var förmodligen det enda kärleksbrev hon någonsin fick. Hon reser sig, kommer in i rummet och säger drömskt: ”Han hade blå ögon. Han var litet längre än din far.”

Hon kommer aldrig att få veta att det var jag som brände upp vykortet med sitt meddelande i kyrillisk skrift.

När jag nu tänker på vykortet känner jag ett stygn av skräck. Tre sångare från operan med röda armbindlar på sig dök upp i rummet i personalbostäderna en kväll och krävde att mor skulle överlämna det sovjetiska vykortet. Hon sade åt mig att gå ut på gården, så jag hörde inte vad de pratade om. Men jag förstod att de misstänkte att hon var spion.

Under några månader efter besöket vågade jag inte gå ut och leka eftersom jag var rädd att de andra barnen skulle börja reta mig så fort de fick syn på mig. ”Vad är det för bok du har där?” ”Ett libretto.” ”Vilket då?” ”Natasjas berättelse.” De citerade dialoger ur en rysk film som var populär på den tiden. I just den scenen avslöjade sig en kvinnlig spion för en regeringsagent.

Det var först när jag började i skolan som jag insåg att mor inte kunde ha spionerat för Sovjet eftersom hon inte kunde ett ord ryska.

Trots att mors kollegor inte hittade vykortet konfiskerade de andra ryska brev de fann i lägenheten. Några år senare hittade jag ett vykort som föreställde Röda torget i Moskva när jag bläddrade i mors dagbok. Jag kastade det i kaminen när ingen såg.

Mor hade en avlägsen kusin som hette doktor Wan. Hon sökte upp honom för att få behandling för en bröstinfektion och det slutade med att hon stannade där i en månad. Hon sade att han gjorde i ordning örtmedicin åt henne varje dag och när hon kom hem skrev de ofta till varandra. Kanske var det en annan kort romantisk episod i hennes liv.

När rivningsarbetarna går av sitt skift sjunger sparven en stund och sedan blir det så tyst att jag kan höra insekterna knapra på mungbönorna i köket. Trots att ljudet från varje individuell insekt är otroligt litet blir det ett rejält dån när det förstoras tiotusen gånger. Insekterna har mycket hårda skal. Mor stryker bort dem från vattenytan när hon lägger bönorna i blöt, men några drunknar och sjunker till botten. När deras små lik följer med soppan ner i halsen på mig kan jag känna hur de fastnar på magväggen. De är hårdare än mungbönornas osmältbara skinn.

Nattarbetarna går på sitt skift och ljudet från rivningstomterna som omringar oss får nattluften att skälva.

Sedan mor förlorade livsglädjen har dagarna blivit långa och eländiga och det är förmodligen därför som vykortet har blivit så viktigt för henne. Folk flyr bara in i det förflutna när de inte har någon annanstans att ta vägen. Jag har varit tvungen att fly bakåt längs den här stigen de senaste tio åren.

När gryningen kommer drar mor ut en stol på trappavsatsen, klättrar upp på den och försöker slita ner en av sakerna som hon har hängt upp utanför dörren. Där finns buntar med tillplattade kartonger, rostiga cigarettaskar och den där cykelbarnstolen av bambu som min bror brukade sitta i när han var liten. Ett kallt drag viner in. När mor knackar på föremålen känner jag lukten av gammalt damm. Den är mer förfinad än den lukt av möglande lök, människoansikten och fågelskit som fyller lägenheten.

”Vilken kall vind”, säger hon och släpar in stolen i rummet igen. Sedan plockar hon upp ett flygblad från golvet. ”Va? Stänger de av värmen nästa vecka? Men jag har ju betalat räkningen fram till mars nästa år … Och vad är det här? De stänger av vattnet och elektriciteten nästa månad? Ha! Korrupta politiker som samarbetar med rika affärsmän …”

Hon har inte ens börjat leta efter en ny lägenhet åt oss. Allt hon har gjort är att samla ihop några annonser om rum till uthyrning. Eftersom hon fortfarande vägrar att skriva på kontraktet har hon inte fått ersättningen. Faktum är att hon läste informationen om värmen, vattnet och elektriciteten förra veckan men har glömt den.

 

Tvåhundra li längre norrut ligger Den segrande hästens berg. En bevingad häst med svart huvud och vit kropp står på dess topp. När den ser människor närma sig flyger den sin kos…

 

”Ke Xi är en jävla skit!” hörde jag Shan Bo säga till Bai Ling när jag klämde mig in i de hungerstrejkandes tält igen. ”När det väl hettar till spelar han sjuk och drar!”

Bai Lings ansikte var uttryckslöst. Lin Lu satt med benen i kors och rökte. Gamle Fu diskuterade upphetsat med rockstjärnan Hou Dejian.

Jag bestämde mig för att inte berätta för Bai Ling att Mou Sen och Nuwa var skjutna. Jag var rädd att hon skulle svimma om hon fick höra det. Men jag kunde inte hålla inne med smärtan så jag drog med mig gamle Fu ut och sade: ”Mou Sen är skjuten!”

”Såg du det?” frågade gamle Fu. Ljuset från spårammunitionen glänste i hans ögon.

”Han är död. Kulan slet sönder halva ansiktet. Nuwa blev också skjuten. Hon är på sjukhus nu. Titta på mina händer. De massakrerade folk i nordöstra hörnet! Jag såg sju eller åtta personer dö där.” Jag stirrade på det koagulerade blodet på mina armar. Det gick inte att avgöra vems det var.

Gamle Fu vred nervöst sina händer. ”Vi kan inte sända det här än. Vi har ingen begravningsmusik att spela.”

”Arbetarunionens självmordsgrupp gav sig av för att slå tillbaka trupperna österut. De är nog döda allihop vid det här laget.”

”Om min kikare inte hade gått sönder skulle jag ha kunnat se vad som händer där borta”, sade Chen Di. Han hade tappat den starka militärficklampan också.

Skottlossningen intensifierades runt om oss. Studenten bredvid mig hade gjort lumpen. ”De där skotten kommer från automatgevär och kulsprutor”, sade han. ”Trupperna skjuter horisontellt in i folkmassan. Det är bara några som skjuter i luften. De måste ha dödat rätt många vid det här laget.”

Det kändes som om jag stod bakom kulisserna på en teater och lyssnade på oväsendet ute på scenen. Studenterna och de andra civilisterna höll sina masker i händerna och lyssnade på skotten i väntan på att soldaterna skulle välla in på torget. Några hade virat in sig i filtar och lagt sig på marken för att sova. Vänner hjälpte varandra att nåla fast sina id-kort i fickorna. Utländska journalister och pressfotografer höll kamerorna redo men visste inte vart de skulle rikta dem. På samma plats där jag hade hjälpt till att hejda pansarfordonet brann nu en buss. Tjocka rökmoln virvlade upp och skingrades i natten. Flera bepansrade fordon och stridsvagnar körde fram och tillbaka längs Chang’an-avenyn.

Mina fingrar mindes värmen från Nuwas blod. Mou Sens blod hade redan varit kallt när jag rörde vid det. Var de verkligen döda? Jag kunde inte tro det. Jag visste att Tian Yi måste vara på sjukhuset nu. Även om hon ville ta sig tillbaka till torget skulle det vara svårt för henne att ta sig igenom avspärrningarna. Jag visste att hon skulle överleva och att jag kanske skulle dö, som Mou Sen. För ett ögonblick funderade jag på att fly men redan tanken fick mig att skämmas.

”Gå och hämta Wang Fei”, sade Hai Feng, som kom fram till mig med Shao Jian och Cao Ming.

”Vi har just fått insiderinformation som säger att generalsekreterare Zhao Ziyang vill att vi ska stanna här till gryningen”, sade Cao Ming. ”Om vi står fast kommer reformfalangen att få övertaget. Glöm inte att Zhao Ziyang inte bara är generalsekreterare utan också vice ordförande för centrala militärkommissionen, så han har en viss kontroll över armén. Men vi måste ge honom tid att mobilisera sina trupper.”

”Okej, vi stannar på torget”, sade Lin Lu. Han glömde att bara Bai Ling hade rätt att fatta det beslutet. ”Gör ett uttalande och be alla att bilda en mänsklig mur. Vi är tiotusen personer här nu. Om soldaterna vill bära ut oss härifrån en och en kommer de att få hålla på minst till gryningen.”

”Vi kan inte stanna”, sade jag. ”De har spärrat av nordöstra hörnet av torget. När trupperna marscherar in västerifrån kommer de att slå till.” Jag vågade fortfarande inte berätta att Mou Sen var död.

”Ja, vi måste härifrån”, sade Zi Duo och reste sig försiktigt. ”Jag struntar i om informationen ni har fått om Zhao Ziyang är sann eller ej. Ni har ingen rätt att riskera studenternas liv!”

”Det här är ett beslut som bara Himmelska fridens försvarshögkvarter kan fatta”, sade gamle Fu. ”Du har ingen rätt att delta.”

”Vi har ägnat de senaste tre veckorna åt att diskutera ifall vi ska stanna eller ge oss av”, sade Shao Jian och hans vanligen så milda röst blev gäll. ”Nu måste vi bestämma oss!”

”Hou Dejian och jag vill tala med trupperna”, sade Zi Duo. ”Vi ska be dem att ge oss tid att tömma torget.”

”Ni måste gå tillbaka till universitetet och hålla rörelsens låga vid liv”, sade Hou Dejian och kom fram till oss. ”Ni kan inte bra sitta här och vänta på att de griper er.”

”Om du går och förhandlar med trupperna så gör du det på eget bevåg”, sade gamle Fu. ”Du kan inte tala för Högkvarteret.”

”Armén har redan dragit omkull Arbetarfederationens tält”, sade Tang Guoxian som trängde sig fram till oss tillsammans med Zhang Jia. ”Norra sidan av Chang’an-avenyn är full med soldater.”

Jag drog honom åt sidan. ”Mou Sen är död.”

”Jag hörde att han blev skjuten och att de tog honom till akuttältet. Är han död? Herregud …” Ansiktet stelnade i en förundrad grimas.

Jag tittade bort mot Himmelska fridens port. Tusentals soldater vällde ut genom det svarta portvalvet under ordförande Maos porträtt. Eldskenet speglades i deras metallhjälmar. På avstånd såg bränderna ut som likbål på en gravplats.

 

…När guden Zi You hade dödats av kejsaren förvandlades han till en lönn. En röd orm ligger hoprullad under trädet och vaktar det…

 

”… Jag ber er att skriva under kontraktet. Jag har en sjuk fru hemma som väntar på att jag ska komma hem med medicin åt henne.”

”Jag går bara med på att flytta om ni ger mig samma ersättning som mina grannar. Varför ska jag straffas för min sons misstag? Jag vigde mitt liv åt Partiet och nu när jag är gammal och skröplig vill de ta lägenheten ifrån mig. Så mycket för deras fina politik …”

”Det är inte lätt att arbeta med omplacering. Jag får bara en grundlön på trehundra yuan i månaden så jag är beroende av min bonus för att klara mig. Om du skriver under kontraktet så är jag klar med mitt och kan lämna dig ifred …”

”Du slösar bort din tid. Jag kommer aldrig att skriva under. Om de försöker släpa ut mig kommer jag att kasta mig ut från Himmelska fridens port eller från det här fönstret.” När mor är klar i huvudet talar hon mycket högre.

”Det är inte som förr i tiden. Myndigheterna kommer inte att kasta ut dig med våld. Men tänk på saken. Hur ska du klara dig här i vinter utan vatten, el eller värme? Och dessutom har byggfirman från Hongkong lovat att du ska få en belöning om du går med på att flytta ut i tid …”

”Det är nog bäst att du går nu. Det ringer i telefonen …” Hon knuffar ut tjänstemannen och svarar i telefonen. ”Hallå? Jaså? Det är ju fantastiskt. Grattis! … Nej, de ska riva kvarteret. De har spärrat av vägarna. De flesta har flyttat ut … Jag vet inte. De nya lägenheterna här är så dyra …”

Jag hör inget klick när hon avslutar samtalet. Förmodligen har hon inte lagt på luren ordentligt. ”Vad är det för fel med den där flickan?” muttrar hon. ”Hon ska snart gifta sig med sin utländska fästman och ändå tänker hon på dig. Så borgerligt!”

Det måste ha varit Tian Yi som ringde. Hon ska gifta sig till jul.

När mor går ut nuförtiden blir hon ofta sittande utomhus i timmar. Om någon frågar vad hon håller på med säger hon: ”Jag ska till flygplatsen. Jag väntar bara på bilen som ska hämta mig …” På eftermiddagen glömmer hon vad hon gjorde på förmiddagen. Flera gånger har hon låst sig ute. Hon säger till andra att hon ska flytta till England och bara väntar på sitt visum. Ofta blandar hon ihop mäster Yao och far och undrar varför varenda man hon känner hamnar i fängelse. Hon säger att hennes döde faders ande har förbannat henne.

Ibland kommer hon fram till mig och säger: ”Jag ska gå och titta på en lägenhet. Den har tre sovrum och två badrum …” Innan hon går gör hon i ordning en skål majsgröt och strör litet strimlat fläsk över den. Sedan stoppar hon in matningsslangen i näsan på mig, sätter fast tratten och börjar hälla i soppan. När skålen är tom muttrar hon: ”Jag vet att du bara spelar död” eller ”Jag och din far ska åka bort nu. Han ska ta med mig till Amerika för att hälsa på gamla vänner från universitetet …” Ibland säger hon tyst: ”Titta på din hy. Den är mycket mjukare. Det är ett tecken på att du snart kommer att vakna, min son …” Sedan säger hon adjö och går.

Några minuter senare sitter hon på sin packade resväska ute i gathörnet och stirrar på lastbilarna som kör fram och tillbaka genom rivningsområdet fullastade med gamla dörrkarmar, fönsterkarmar och trappsteg av betong. Hon sminkar sig alltid ordentligt innan hon går ut. Jag gissar att det är samma sorts smink som hon hade när hon stod på scenen. Hon brukade måla två smala svarta bågar alldeles ovanför stället där hennes riktiga ögonbryn borde ha suttit.

Mor tar en tupplur på soffan. När hon vaknar stänger hon av tv:n och sätter sedan på den igen. Den visar ytterligare ett program där man diskuterar logotyperna för Pekings OS-satsning. Hon försöker stänga dörren till mitt rum, men det är för många saker i vägen. Lägenheten har blivit ett lik som ruttnar inifrån, precis som jag.

Hon sopar bort några avklippta naglar eller litet damm från soffan och går sedan in i sovrummet. Av någon anledning stänger hon dörren bakom sig. Det har hon inte gjort på flera år.

 

Du rör dig genom de köttiga lagren av gator och byggnader där ute och studerar de små mikroberna som oupphörligen skyndar fram och tillbaka.

 

Nu när telefonen är avstängd känns lägenheten död. Mor slår samma nummer om och om igen tills hon äntligen förstår vad som har hänt.

Det sista samtal hon tog emot innan linjen dog kom från Mao Da. Han sade att Liu Gang hade gripits för att ha arbetat i Peking utan uppehållstillstånd. Några dagar efter att han släppts blev han påkörd av en polisbil och dog på sjukhuset. Han berättade också att Wang Fei har sitter inlåst på Angkangs mentalsjukhus. När mor hörde det sade hon: ”Ett mentalsjukhus? Så trevligt. Jag skulle inte ha något emot att lägga in mig själv för litet behandling …”

Jag hör hur hon borstar håret. Hon har så mycket damm och sprej i det att det knastrar när borsten rör sig genom det.

Dammet och dimman därute gör himlen gul. Alla de där bastanta femtioåriga husen, alla de där lagren av rött tegel, faller till marken ett efter ett. Även min kropp demoleras och byggs upp igen. Sedan funduskörtlarna slutade utsöndra enzymer har celler samlats i magen som om den var ett offentligt torg. Den sperma jag har kvar har flyttats till ryggmärgen. Tapparna i näthinnan har flyttats till en nyutvecklad del av frontalloben och omstrukturerat sig på ett sådant sätt att jag nu ser världen på samma sätt som en fladdermus. Den onödiga tomtarmen har också hamnat på ett annat ställe. Medan allt detta pågår inom mig förblir jag orörlig på rygg i järnsängen.

Igår fälldes korstörneträdet utanför huset med en schaktmaskin. Nu ligger det förmodligen bland skräpet, täckt av grått damm, eller så har kanske någon lastbil kört iväg med det. När jag var liten var det där trädet mitt trygga ställe. Mor ska snart sätta på sig sin gulröda basebollkeps, plocka fram guldringen ur lådan och sätta den på fingret. Sedan kommer hon att lägga högerhanden över ringen så att inga tjuvar som smyger omkring där ute ska få se den.

Min kropp har blivit mycket mer effektiv. En typ av energiomvandling gör att jag numera kan överleva i en vecka på bara ett glas mjölk. Huden har lärt sig att absorbera lika mycket ultraviolett ljus från en enda solstråle som de flesta får i sig under en hel sommar. Mor blir däremot stelare och bräckligare för var dag som går. Hon verkar långsamt gå in i trans.

Hon sätter på tv:n. ”På S:t Mary’s Hospital i Hongkong har man börjat behandla Parkinsons genom djupstimulans av thalamuskörteln. Symptomen på Parkinsons inkluderar stelhet och svårigheter att röra sig, uttryckslöst ansikte …” Hon skruvar snabbt upp volymen. ”I proceduren ingår att man skruvar fast en metallställning i huvudet och för in tunna nålar i hjärnan för att lokalisera thalamus. Därefter borrar man ett fingerstort hål i skallbenet …” Hon skruvar omedelbart av volymen igen och muttrar: ”Hm! Som om det skulle hjälpa!”

”Huizhen! Det är jag, tant Pang! Kan du släppa in mig?”

”Vilken hemsk sandstorm!” säger mor och öppnar dörren.

”Det är inte sand, det är damm från rivningarna. Titta! Hela trapphuset är fullt. De borde spruta vatten på marken för att hålla det nere … Jo, jag kom förbi för att berätta att jag flyttar i eftermiddag. Jag kommer tillbaka och hälsar på när jag får tid.”

”Jag vet fortfarande inte vart jag ska ta vägen …” När mor är klar i huvudet glömmer hon hur ofta hon brukar prata om att flytta till England eller USA.

”Du är den sista som bor kvar här i huset. Du måste nog ta och skynda dig iväg. Snart stänger de av elen.”

Sparven trippar upp längs sidan av bröstkorgen och kurar ihop sig i min armhåla för att få skydd från det kalla draget. Den har tappat så många fjädrar att den bara kan hoppa och skutta över min kropp. Mor har plockat upp den ett par gånger och tagit den till fönstret, men just när hon ska slänga ut den ändrar hon sig alltid och säger: ”Du får vänta tills min son vaknar, sedan kan ni flyga bort tillsammans …”

”Jag vågar inte öppna fönstren”, säger tant Pang. ”Det är så dammigt därute. De jobbar övertid för att projektet ska bli klart före millennieskiftet. De väsnas så att jag inte kan sova på nätterna.”

”De kan riva hela klabbet och stänga av elektriciteten hur mycket de vill, jag bryr mig inte! Jag har hämtat min gamla kolkamin, så jag kan laga mat på den om det behövs. Jag tänker inte vika mig för dem. Till och med en kanin bits om man tränger in den i ett hörn.”

”Fast om man ska vara ärlig borde vi vara glada över att myndigheterna bygger nya lägenheter åt oss …”

”Tant Hao från grannskapskommittén var här igår med herr Liu och försökte övertala mig att flytta. Men jag rör mig inte ur fläcken. Jag är som sköldpaddan i sagan, den som sväljer en klump bly när de försöker flytta den ur dammen. Jag tänker stå fast.”

”En bodhisattva uppenbarade sig för mig igår. Den såg precis ut som din Guanyinstatyett. Hur förklarar du det?”

”Gamle Yao säger att när man just har börjat med sina andliga övningar är gudarna som visar sig för en små som riskorn, men ju längre man håller på desto större blir de. Om du såg en bodhisattva som var lika stor som min statyett så är du på god väg att själv bli en Buddha.”

”Jaså? Då kommer jag snart att kunna flyga … Faluns himmel är till och med överlägsen Buddhas rike. Ett land med evig vår, gyllene berg och silverne bäckar …”

Har jag nu utforskat alla de 5370 bergen i Bergens och havens bok? På mina resor genom kroppen har jag upptäckt att alla de mirakel som beskrivs i verket också finns inom mig: bergstopparna och träsken, de dolda malmådrorna, träden som växer bland molnen och fåglarna med nio huvuden. Jag förstår nu att för att nå själen måste man resa bakåt. Men det är bara de som sover som har tid att vandra den bakvända stigen. De som är vakna måste blint rusa framåt tills de dör …

Skymningen faller. I mörkret plockar mor bort pottan mellan mina ben och tömmer den i toaletten. Hon tvättar mig sällan nuförtiden. Sedan elektrikern Gouzi tillverkade specialbäckenet har hon inte behövt tvätta lakanen eller täckena heller.

Hon har börjat äta i mörkret. Hon tänder bara då och då för att läsa en bok eller tidning. Jag misstänker att de där tio banden av Världens mysterier som hon tyckte så mycket om och som brukade stå uppe på byrån nu är dolda under ett berg av plastkassar. Fotot av far som spelar fiol hänger förmodligen fortfarande på väggen ovanför dem. De föremålen bekräftar mina minnen. De kommer att överleva inom mig oavsett om de fortfarande existerar eller ej, men allt annat kommer att glida bort.

Sparven kvittrar mjukt. När den sover håller den sig fast vid mig med klorna och värmer min hud. Den borde leva i himlen och flyga så högt att folk skulle vara tvungna att titta upp för att se den.

Sängen skakar när pålkranarna där ute kör ner sina stålbalkar i jorden. Det känns som om stötarna slår i takt med mitt hjärta. Jag kommer ihåg hur A Meis och Tian Yis hjärtan slog. Alla andra är så fjärran. Hålet där njuren brukade sitta börjar darra. Kanske är mitt vänstra urinrör fullt av urin, eller så har några droppar blod sipprat in i blåsan. Jag känner att något förändras. Organen verkar ha tagit emot en hemlig signal. Det känns som om de förbereder sig på något – döden eller medvetandet. Mina tankar går till Wen Niao och den sällhet jag kände den där eftermiddagen då hon älskade med mig.

Jag hör personer i trappan. De är varken flyttkarlar eller migrantarbetare. Fotstegen är lätta. De kommer upp till tredje våningen och stannar utanför vår dörr.

”Du bor här illegalt”, skriker en röst. ”Alla andra har flyttat ut. Det här är sista gången vi informerar dig. Huset rivs inom de närmaste tre dagarna. Om du inte flyttar ut nu får du själv ta konsekvenserna.”

Pålkranarnas stötar därute ekar i trapphuset.

”Vilka är ni? Några nya flyttgubbar som låtsas komma från myndigheterna? Jag har inte skrivit under rivningsavtalet. Ni har ingen rätt att befalla mig att flytta.”

”Jag vet att du inte har skrivit på det. Vi kommer från rivnings- och omlokaliseringskontoret. Det bor en envis gammal hyresgäst som du i vartenda hus och i slutänden måste vi släpa ut er med våld. Om du vägrar att samarbeta kommer du inte bara att förverka din rätt till kompensation, du kommer också att bryta mot lagen. Säkerhetsbyrån har gett oss rätt att riva huset. När det rivs om tre dagar kommer polisen att vara på plats för att kontrollera att allt går rätt till.”

”Fy vad det stinker! Det är ju som ett hönshus härinne. Hur står hon ut med att bo här?”

”Ni affärsmän är i maskopi med myndigheterna och förtrycker oss vanliga medborgare. Men jag är inte rädd för er! Bygg era shoppinggallerior och era torg och er Fågelboarena, men kör inte ut mig ur mitt lilla näste!”

”Det här är den sista varningen!” De går utan att stänga dörren efter sig. Jag hör schaktmaskinerna bullra i fjärran och väggar rasa till marken.

 

På norra sidan av berget är jorden röd. Där bor en fågel med sex ögon. När den dyker upp kommer katastrofer att drabba landet…

 

Stridsvagnarna och pansarfordonen som stod uppradade på norra sidan av torget började dundra fram mot oss. Efter dem följde en enorm skara soldater med hjälmar på sig. Mitt huvud skakade så att jag inte kunde se klart.

Wang Fei, Tang Guoxian och jag satt längst fram i folkhopen och såg fordonen rada upp sig med ett hav av soldater i prydliga led bakom sig.

Jag ångrade att jag inte hade flyttat Mou Sens kropp. En stridsvagn hade redan krossat akuttältet.

Hou Dejian och Zi Duo försökte förhandla med trupperna. När de kom tillbaka släppte folkmassan fram dem så att de kunde ta sig tillbaka till den övre terrassen.

Snart slogs studenternas högtalare på. ”Det här är Hou Dejian. Vi har just haft ett enskilt samtal med officerarna. De säger att om ni lämnar torget nu så garanterar de att ingen ska komma till skada. Vi fyra ber er att ge er av. Ni kan inte föra er själva bakom ljuset längre. Om ni inte ger er av nu kommer ni inte levande härifrån …” Trots att hans röst inte var särskilt hög kunde alla höra den. ”Jag vet att ni som är kvar här på torget inte är rädda för att dö. Men ni får inte offra er förgäves på det här sättet! Det är fortfarande så mycket ni kan åstadkomma …” Hans hesa rop svaldes av natten.

Plötsligt blev det mörkt. Torget och himlen var becksvarta. Det enda ljuset kom från eldarna i fjärran.

”Fan! Om jag hade vetat att de tänkte göra så här skulle jag ha tagit med mig en ficklampa.”

”De jävlarna! De vågar inte slå till med ljuset tänt!”

Folkmassan började bli uppretad. Några flickor skrek i panik.

”Studenter! Var snälla och sitt kvar! Spring inte runt!” ropade gamle Fu i megafonen. ”Vi vill inte att någon ska bli nertrampad.”

Jag reste mig och skrek: ”Studentväktare! Jag är Dai Wei, er säkerhetschef. Nu är det dags. Stunden är inne. Ni måste resa er, ta varandra i hand och skydda folket bakom er.”

I samma ögonblick vällde tusentals soldater ut från Folkets stora sal i väster och rusade mot oss. Wu Bin kom på fötter, slet fram en bensinbomb ur jackan och skruvade av korken. ”Om någon vågar komma nära mig så brinner vi upp tillsammans! Jag tänker hämnas Mou Sens död!” Innan han ens hann sträcka sig efter tändaren var Tang Guoxian över honom och höll fast hans händer. Jag kunde känna lukten av bensinen som rann ut över marken.

”Var är tändaren?” sade jag och försökte slita flaskan ur handen på Wu Bin. Alla i närheten greps av panik och försökte backa in i hopen, bort från bensinlukten.

”Dai Wei?” ropade en röst i mörkret. ”Finns det någon här som heter Dai Wei?”

En student gav mig ett brev och sade att det kom från en person längst bak i hopen. Papperet kändes glatt mellan fingrarna men det var för mörkt för att läsa så jag stoppade det i fickan.

Tang Guoxian hade slitit tändaren och flaskan ur Wu Bins händer. Någonstans i fjärran tändes en eld. De röda flammorna fick mitt blod att rinna snabbare.

”Släng bort walkie-talkien, Wang Fei”, sade jag när jag såg en röd lampa glittra på metallhöljet.

”Jag använder den inte. Och batterierna har tagit slut.”

Nu dånade nationalsången ur högtalarna på monumentet igen. ”Res er, alla ni som vägrar bli slavar! Låt erat kött och blod bilda en ny kinesisk mur!” Vi sjöng med och slappnade av en aning. Det slog mig att de flesta som hade skjutits av Partiet sedan 1949 hade skrikit ”Länge leve kommunistpartiet!” när skotten avlossades. Jag undrade om också jag skulle dö medan jag stod under flaggan och sjöng nationalsången. Jag tänkte på A Mei och undrade om hon befann sig på torget och om brevet jag hade fått var från henne. Jag hoppades att hon var i säkerhet på något hotellrum.

Långt borta hörde vi Demokratigudinnan falla till marken. Alla skrek: ”Ner med fascismen!” Röda signalbloss flammade upp i skyn och plötsligt stod trupperna uppradade framför oss. Ett dussin soldater låg på mage med maskingevär riktade mot oss och med fingret på avtryckaren.

Mynningsöppningarna var svarta hål. Jag visste att när de lystes upp skulle jag gå samma öde till mötes som Mou Sen. Det började bulta i blodådrorna. Alla ställde sig i armkrok. Våra kroppar spändes när dånet från stridsvagnarna närmade sig.

”Era liv är värdefulla!” ropade Hou Dejian i högtalaren. ”Slösa inte bort dem i onödan!”

Gamle Fu skrek: ”Det är för mörkt för handuppräckning. Vi får rösta genom acklamation. De som tycker att vi ska stanna på torget ropar ’Stanna’!”

”Stanna!” Det starka vrålet fick det att låta som om vi var eniga.

”De som tycker att vi ska ge oss av ropar ”Gå!”

”Gå!” Svaret var tystare, men rösterna var fler.

”Varför skrek du stanna först och gå sedan?” frågade Tang Guoxian Wang Fei som satt bredvid honom.

”Jag var tvungen att skrika”, sade Wang Fei. ”Jag är för arg för att vara tyst. De djävla svinen!”

Efter röstningen sade gamle Fu: ”Det var fler som vill gå, så jag förklarar härmed att vi drar oss tillbaka från torget! Alla måste tåga ut genom sydöstra hörnet …”

Ljuset slogs på igen. En sekund senare öppnade maskingevären eld och sände en kaskad av kulor in i högtalarna ovanför oss. Kulorna ven förbi våra huvuden, träffade obelisken och fick stenskärvor att regna ner över marken. Studenterna som stod hopträngda på den övre terrassen skrek. Nu när högtalarna var tysta tog soldaterna itu med sin uppgift. Några slog sönder skydden, andra ställde sig på knä och siktade på oss med gevären. Resten rörde sig framåt, runt den utspillda bensinen som Tang Guoxian just hade tänt på.

Sedan gick en trupp soldater och beväpnade poliser till angrepp med elbatonger. De slog och sparkade sig fram till översta terrassen och började driva ner alla från monumentet. Soldater med bajonetter följde dem och stirrade hotfullt på studenterna som klättrade ner till de lägre avsatserna. Om någon klättrade för långsamt stack de honom eller henne med bajonetten. De slog studenterna som satt på trappstegen, några så svårt att deras ansikten täcktes av blod.

”De tar sig upp för att gripa ledarna!” skrek Wu Bing. ”Fort! Vi måste skydda Bai Ling!” Han och Tang Guoxian sprang uppför trappan. Wang Fei följde dem, men utan glasögon såg han inget och han snubblade genast och föll. Jag skyndade fram och drog upp honom på fötter. Men när jag reste mig blev jag nerslagen bakifrån av en soldat …

 

Det förflutna väller förbi som vita vågor i en vik.

 

Det är juldagens kväll. Tankarna maler frenetiskt, för just nu, på andra sidan jorden, ska Tian Yi gifta sig.

Mor packade resväskan och gav sig av igen i eftermiddags. En migrantarbetare har just kommit tillbaka med henne. Han hittade henne där hon låg på marken och sov med resväskan i famnen medan schaktmaskinerna och lastbilarna mullrade omkring henne.

Värmen är avstängd. Huset är som en tom soptunna ute i snön.

Den enda varma fläcken på min hud är nu platsen precis över hjärtat, där sparven sitter. Jag tänker på det iskalla betongröret där jag gömde mig med Lulu. Jag tänker på far som tog sin fiol och spelade en psalm när han låg på dödsbädden. Trots att två av strängarna gnisslade litet spelade han med själ och hjärta. De sista två noterna verkade bli hängande mellan himmel och jord.

Det är morgon i Amerika nu. Kanske kommer klockor att ringa i kyrkan. Tian Yi kommer att vara klädd i en vit brudklänning och bli fotograferad omringad av blombuketter. Jag är säker på att hon kommer att ha några blomblad i handen. En gång lovade jag att jag skulle ge henne ett hus och en trädgård med en solstol …

Jag undrar om några av våra gamla klasskamrater kommer att närvara vid bröllopet. Ke Xi lämnade Amerika för några år sedan och har flyttat till Taiwan. Han har öppnat två små restauranger som säljer kryddiga lammspett. Han Dan flyttade till Amerika när han kom ut från fängelset och nu skriver han på en doktorsavhandling i samhällsvetenskap. Shu Tong och Lin Lu är i Boston, så de tre kommer förmodligen att vara med på bröllopet. Ingen har hört något från Wu Bin och Sun Chunlin sedan de sökte asyl i Frankrike. Kanske har de träffat Tang Guoxian. Efter sin episka resa genom Sibirien fann han Gud, slog sig ner i Marseille och är nu katolsk präst.

Wang Feis öde är raka motsatsen till mitt. Hans kropp är vid liv men hans själ är krossad. När de släpper ut honom från Angkang kanske han kan börja spela basket igen. Kanske kommer han vid det laget inte längre att kunna känna någon smärta.

Strålkastarna på ett förbipasserande fordon fyller den kalla lägenheten med ett snövitt ljus. De lyser förmodligen upp de halvdöda gatorna, telefonstolparna och bergen med cementblock på byggarbetsplatsen också och får ögonen på katten som sitter hopkrupen på stålbalkarna att glittra som guld. Jag minns de ljusa fläckarna med osmält snö ute på gården i slutet av december. Man hittade dem oavsett var de hade gömt sig. Flickor i tunna jackor stod och huttrade under korstörneträdet, stampade med fötterna för att värma sig och gav ifrån sig enstaka skrik som fick den kalla luften att darra.

”Titta vad jag hittade bland fjolårsräkningarna. Undrar vem som har skickat det. Det har en utländsk adress på baksidan.” Mor kommer in i rummet, slänger ett kuvert på högen vid fotänden av sängen och går ut igen.

Mitt hjärta bultar. Kanske är det från A Mei. Jag tänker på det blodfläckiga brevet i asklådan och undrar vad som stod i det … På ett berg sjuttio li norrut växer röda blommor som botar sorg och mardrömmar … Jag vill resa till det berget. Men vad heter det och var ligger det?

Ljudet av väggar och tegel som dånande faller till marken kommer allt närmare …

 

Stridsvagnarna och pansarfordonen närmade sig i den tilltagande oredan. Marken skälvde så att huvudet skakade.

De fortsatte framåt och tvingade studenterna att retirera öster om monumentet för att börja evakuera torget. De som var kvar vid monumentets fot skrek i panik och drog sig uppåt igen. Tusentals student stod fortfarande sammanpackade på den lägre avsatsen. Höga skrik hördes när folk slogs omkull eller trampades ner. Några studenter som klämdes fast mot räckena klättrade över dem och hoppade ner.

Jag såg stridsvagnar köra fram och tillbaka över nylontälten i norr och undrade om pojken som hade skrivit sitt testamente hade kommit undan. Jag hittade aldrig min ryggsäck. Termosmuggen som Ge You hade tagit med sig åt mig från Shenzhen var förmodligen platt vid det här laget. Två utländska journalister tog foton med blixt när fler studenter började marschera ut mot sydost. En grupp civilklädda poliser som hade klätt ut sig till reportrar slet kamerorna ur deras händer, vred upp armarna bakom ryggen på dem och släpade in dem i buskarna. Jag hade tappat en sko i flykten. Jag tog av mig den andra och slängde den mot bataljonen med soldater bakom oss. De drev oss framför sig och slog oss i huvudet med gevärsstockarna som om vi var en flock hundar.

Vi fortsatte söderut tvärs över torget längs en rad med beväpnade poliser. En student längst fram i raden började skrika slagord i en megafon. Oro spred sig i gruppen. En röst ropade: ”Jag går inte härifrån! Jag vill dö här på torget!” En annan ropade: ”Hjälp mig! Jag kan inte gå!” Soldaterna höll gevären höjda, redo att gå till angrepp om vi gjorde något dumt. Wang Fei såg sig om och skrek: ”Ner med fascismen!” Han fick omedelbart en smäll i ansiktet. Stocken på geväret träffade mig i axeln när den svepte förbi. En beväpnad polis sparkade vildsint på en flicka som ropade: ”Mamma! Hjälp!”

Till sist hade vi trängt oss ur omringningen. När vi gick därifrån började vi sjung refrängen till Internationalen och vände oss om mot torget och gjorde segertecken. Ljudet av eldgivning och skrik verkade lysa upp himlen.

En kille vecklade modigt ut en banderoll där det stod ALLA DIKTATORER SKA GÅ UNDER! Även jag kände rädslan ge vika när vi avlägsnade oss från torget.

Jag såg mig om igen. Ungefär trehundra studenter satt fortfarande kvar på södra delen av monumentet och vägrade att röra sig ur fläcken. Soldaterna och poliserna runt om dem sparkade och slog dem. Jag kunde se Zhang Jie i hopen. Han reste sig och viftade med en flagga men blev snart nerklubbad av en gevärsstock.

Plötsligt dök Xiao Li upp. Han såg mindre ut. Ögonen var röda. Skjortan var sönderriven vid axeln och huden under var uppskuren. Han var täckt av smuts och blod.

Qiu Fa tog honom i armen och sade: ”Var har du varit?”

”De dödade Mou Sen”, svarade han matt. ”Jag var alldeles bredvid honom när det hände. Vi var i nordöstra hörnet …”

”Såg du om det var några studenter kvar i gångtunneln?” Jag var lättad över att jag inte hade gömt Tian Yi där nere.

”Vi gick mot trupperna och ropade ’Folkets armé älskar folket!’ De började skjuta och Mou Sen träffades av två kulor … Hai Feng och jag hoppade på en buss tillsammans med några andra studenter och körde den nerför Chang’an-avenyn för att hejda trupperna. Men när bussen vände överöste soldaterna oss med kulor. Killen som körde träffades. Bussen var ett vrak. Hei Feng och jag hoppade av. En soldat tog Hai Feng i håret och slängde ner honom på marken. Jag föll på knä och höll upp händerna. Trupperna marscherade rakt förbi mig.” Blicken blev glansig.

”En dag kommer vi att få hämnd. Det svär jag på!” Qiu Fa brukade vara oklanderligt prydlig men nu var det bara hans vänstra öra som var rent. Han hade tappat bägge skorna under den hastiga evakueringen. Fötterna blödde.

Xiao Li satte sig på huk och stirrade tomt på vägen.

Wang Fei tryckte på knapparna till walkie-talkien trots att han visste att batterierna var slut.

Hou Dejian stapplade mot oss. En student gick på var sida om honom och stöttade honom. Han såg utmattad ut. Vi stod utspridda som splitter på den tomma breda vägen söder om torget.

”Ner med fascismen! Ner med Li Peng!” skrek någon i megafon.

En pekingbo kom fram med en stor korg gymnastikskor och delade ut dem till studenterna som hade tappat sina. Jag kollade storlekarna. De var alla för små för mig. Jag gick tillbaka till buskaget som några av studenterna hade flytt genom och hittade en tygsko och en badsandal som var litet mer lagom. De fick duga.

Bai Lings ögon var nu så svullna att de bara var två smala springor. Wang Fei gick bredvid henne med händerna på hennes axlar.

Vi började dela upp oss i grupper, efter universitet. Flaggor och banderoller kom fram igen och höjdes i luften. Många av flickorna snyftade. Pojkarna tog dem i handen och ledde dem vidare. Mimi grät obehärskat. Yu Jin hävde upp henne på ryggen och bar henne. Gamle Fu skrek i megafonen: ”Vi kommer tillbaka! Himmelska fridens torg tillhör folket!”

Vi vandrade västerut, förbi Qianmenporten, längs södra utkanten av torget. Wu Bins ögon var blodröda. Han hade bundit fast ett stulet patronbälte vid änden av en pinne och gick nu längst fram i processionen och viftade med det. Store Chan haltade framför mig. Han hade svåra skärskador i fötterna. Lille Chan bar gitarren åt honom, eftersom axelbandet hade gått av. Mimi gick sida vid sida med Bai Ling. Hennes ljusblå klänning var smutsig.

”Först tvingar de oss att köpa statsobligationer och sedan använder de pengarna till att köpa kulor som de dödar oss med!” skrek store Chan. Det såg ut som om han hade kravlat genom buskaget vid evakueringen. Den kortärmade skjortan hade stora gröna fläckar. Orden DRAKENS ÄTTLINGAR som Hou Dejian hade skrivit på hans rygg var kletiga av jord.

”Djävla svin!” skrek lille Chan och lyfte store Chans gitarr. ”Jag ska åka upp i bergen i Yunnan och komma tillbaka med en bondearmé som ska driva ut de här djävla tyrannerna!”

”Var försiktiga!” Dong Rong rusade fram till oss. ”Armén avlossade en skottsalva mot de offentliga toaletterna här i närheten för en stund sedan, när de såg någon ta foton med blixt från taket.” Han strök håret bakåt. Han hade tappat solglasögonen.

”Slaktare! Slaktare!” skrek alla i kör när en militärlastbil närmade sig.

Vi gick långsamt i lösa klungor på ena sidan av vägen. Efter en liten stund stannade vi till för att undersöka en blodpöl på marken. Ett par gymnastikskor låg i den kletiga vätskan som delades mitt itu av ett tjockt hjulspår. De som bodde i närheten berättade att stridsvagnar hade kört längs vägen och skjutit på måfå in i folkhopen och att en ung man hade träffats. Blodet sprutade men soldaterna lät ingen hjälpa honom. Om den unge mannens fru inte hade fallit på knä och bönfallit dem hade han dött där på gatan …

 

Strålkastaljuset där ute gör natten lika ljus som dagen. Arbetarna försöker demolera balkongen utanför lägenheten intill. Ett öronbedövande dån av borrar och slag från släggor. Hela huset skakar och några sekunder senare hör jag balkongen rasa till marken. Armeringsrören av stål som når över till vår balkong böjs så kraftigt att metallramarna kring fönstren vrids och glasrutorna splittras. Moln av damm väller in i mitt rum. ”Det där är min balkong!” skriker mor. ”Ni har ingen rätt att röra den!” Hon hostar i ärmen, sliter åt sig ficklampan och öppnar ytterdörren. När hon kliver ut ropar arbetarna: ”In med dig! Taket kommer att rasa! Gå omedelbart in i lägenheten!”

”Hur vågar ni ta ner taket! Min son ligger fortfarande till sängs …”

”Vi lämnar biten över er lägenhet”, säger förmannen. ”Gå tillbaka in nu. Det är inte säkert här. Titta, hela trappavsatsen är borta.”

Mor kommer inte att kunna hämta några fler av de där tillplattade kartongerna som hängde utanför dörren och som hon brukade elda med.

De börjar borra i vatten- och avloppsrören. Oljudet är olidligt. Byggnaden skakar så häftigt att min kropp studsar. Järnsängen glider sakta över golvet. Det känns som om trumhinnorna ska explodera … För tio år sedan lovade jag mor att jag skulle ta med henne till Amerika och uppfylla fars önskan om att begravas i fri jord. Hon borde tillbringa dagarna ute i solen, sitta och småprata med sina pensionerade eller arbetslösa vänner, dansa solfjädersdanser med grannarna i parken … När solen skiner är till och med dammet genomskinligt. Jag vill att ultraviolett ljus ska falla på mitt ansikte, på handflatorna och handryggarna, på kläderna, på håret, på skorna. Jag bryr mig inte om ifall jag är inne i en bur eller utanför, bara solskenet når mig. När solen är framme blåser ljumma vindar. Några löv faller från träden. En ny dag börjar …

”Vågar ni förvägra en kinesisk medborgare hans rättigheter när fanan fladdrar?” Jag föreställer mig att hon har plockat fram den kinesiska flaggan som jag tog med mig till en av protestmarscherna och nu viftar med den. Hon måste ha satt fast den på en pinne för länge sedan och bara väntat på det här tillfället.

”Lägg ner flaggan och gå tillbaka in! Du ockuperar statlig egendom. Och du har ingen rätt att vifta med flaggan …”

”Folket ska segra!” skriker mor. ”Ner med fascismen!”

 

…I De ädlas land växter en planta som kallas xunhua. Den har ett mycket kort liv. Den gror på morgonen och dör samma kväll…

 

Gryningen närmade sig och luften fylldes av stanken från brända bildäck och khakiuniformer.

En enorm konvoj med militärlasbilar körde förbi. De var fullpackade med soldater. En grupp på ungefär trettio män i vita underkläder gick förbi på andra sidan vägen och gjorde segertecken mot oss. Tang Guoxian sade att de var poliser som hade tagit av sig uniformerna och vägrade att lyda myndigheternas order.

Store Chan och lille Chan knöt fast vår universitetsflagga i några kvistar och höll upp den, vilket fick vår lilla grupp att se litet mindre eländig ut. Men vid det här laget var jag så utmattad att jag knappt kunde gå och än mindre uppbåda kraft att skrika slagord. En av restaurangerna vi passerade hade redan hängt upp en banderoll där det stod: SKYDDA BESLUTSAMT PARTIETS CENTRALKOMMITTÉS STORA LEDARE. När Wu Bin fick syn på den plockade han åt sig cigarettändaren ur Tang Guoxians ficka och sprang iväg och tände eld på den.

Vi var ungefär två tusen som hade lämnat torget men gruppen verkade krympa ju längre vi gick, som när en bäck rinner ut över torr mark. Yu Jin bar Mimis ryggsäck. Mimi och Bai Ling gick hand i hand. Xiao Li släntrade barfota efter Chen Di. Flaggorna vi hade tagit med oss från torget var slitna och trasiga.

Vi gick norrut och nådde så småningom fram till Liubukoukorsningen. Nu var vi tillbaka på Chang’an-avenyn igen, efter att ha gått ett varv västerifrån. Vi stod stilla och stirrade på Zhongnanhais röda murar, medvetna om att ledarna som hade beordrat massakern kopplade av i sina lyxvillor bakom dem. Tusentals soldater stod triumferande på vakt utanför murarna med gevären i högsta hugg. En lång rad stridsvagnar och pansarfordon hade bildat en solid blockad som gjorde att det inte gick att se torget. Bakom dem svävade en grön sol över horisonten.

Wang Fei slog på sin svarta megafon och skrek: ”Folket ska segra! Ner med fascismen!”

Tang Guoxian viftade med universitetsflaggan och alla skanderade Wang Feis slogan, snabbare och snabbare. Men så fort flickorna började skrika brast de ut i gråt.

Bai Ling lånade Wang Feis megafon och ropade: ”Se inte på soldaterna! De försöker skrämma oss. Strunta i dem!” Rösten var hes. Hon fick anstränga sig så mycket för att få ur sig något att senorna på halsen buktade ut.

En av stridsvagnarna lämnade plötsligt blockade, dånade fram mot oss och avfyrade en tårgaskanister som exploderade med en smäll mitt i hopen. Ett moln av gul rök slukade oss. Halsen brände och ögonen sved. Jag kände mig yr och kunde inte stå rakt. Mimi svimmade. När jag försökte släpa bort henne till sidan av vägen snubblade jag och föll.

Medan vi fortfarande försökte kravla ut ur den stickande röken hörde jag en annan stridvagn närma sig. Den stannade ett ögonblick mitt på vägen och dundrade sedan vidare, runt oss. När den svängde svepte det stora kanonröret över mitt huvud och slog omkull några studenter bredvid mig. Jag reste mig och sprang upp på trottoaren. Ett pansarfordon närmade sig och avfyrade en skur av kulor. Alla försökte ta skydd. Jag hörde Wang Fei skrika. Jag såg mig om men den gula röken var fortfarande så tjock att jag inte kunde se klart. Jag väntade. Jag visste att stridsvagnen måste ha kört över flera personer. När röken lyfte såg jag en scen som brände sig fast på näthinnorna. Bland några krossade cyklar på den bit av vägen som stridsvagnen just hade passerat låg en grupp tysta, tillplattade kroppar. Jag kunde se Bai Lings gulvita randiga t-tröja och röda banderoll. De var dränkta i blod. Hennes ansikte var alldeles platt. En tofs svart hår dolde den utdragna munnen. Ett öga flöt i en blodpöl bredvid henne. Wang Feis hopknycklade svarta megafon låg på hennes bröst, bredvid en slinga ångande tarmar. Höger arm och hand var oskadda. Två fingrar drog långsamt ihop sig – beviset på att hon några ögonblick tidigare hade varit en levande människa.

Wang Fei låg intill henne. Han stödde sig på armbågen och drog i remmen för att få loss megafonen från Bai Lings bröst. Benpiporna i benen låg blottade som knäckta bambustänger. De blodiga byxorna och delar av de krossade benen hade fastnat i stycken av Bai Lings kropp. Jag kastade en blick på stridvagnen, som nu hade stannat, och såg att bitar av hans byxor och ben satt fast i larvfötterna.

Tang Guoxian och jag rusade fram till Wang Fei, lyfte honom och skrek: ”Hämta hjälp!”

Medan några av de som bodde i närheten skyndade fram till oss körde stridsvagnen bort med Wang Feis kött och lämnade två blodiga spår efter sig på vägen.

Tang Guoxian tog av sig skjortan, rev den i två delar, drog av Wang Feis trasiga jeans och band tyget hårt om de blödande låren. Dong Rong slet av sig jackan och lade den över Wang Feis bröst. Wang Fei hade svimmat. Vi drog upp honom på trottoaren. De darrande läpparna styvnade. En röd lampa blinkade på walkie-talkien som han fortfarande höll i handen. En röst hördes i högtalaren: ”Ner med fascismen! Länge leve …”

Sedan fick jag syn på Chen Di. Hans vänstra fot hade krossats och han höll krampaktigt fast sig i metallstaketet vid vägkanten. Frågetecknen på hans t-tröja verkade skrika av ångest. Bredvid honom låg Qiu Fa orörlig i en pöl av blod. När Yu Jin och gamle Fu försökte dra upp honom upptäckte de att han hade träffats av en kula från pansarfordonet. Det rann blod ur ett sår i ryggen.

Studenter omfamnade varandra och grät. Mimi stod på knä på vägen och ylade av sorg. Gamle Fu slet av sitt röda pannband och torkade tårarna med det.

Store Chans kropp var helt pulvriserad och var inte mycket mer än ett blodigt spår av larvfötter. Några vita tänder låg på marken där hans huvud hade varit. När lille Chan fick syn på kroppen släppte han gitarren och sprang dit. Han halkade i en pöl mosat kött och ramlade omkull. Blod stänkte upp i ansiktet. Han plockade upp store Chans vänstra hand, som fortfarande var intakt, drog av bomullshandsken och stirrade på det digitala armbandsuret som satt fast runt handleden.

Tang Guoxian skrek: ”Hjälp mig att lyfta Wang Fei!” och jag insåg plötsligt att vi kanske skulle kunna rädda honom. Jag hjälpte Tang Guoxian att lägga honom på en skottkärra av trä och sedan tog jag tag i handtagen och vi sprang så fort vi kunde.

”Var ligger närmaste sjukhus?” skrek vi medan vi sprang. ”Ta er till Fuxingsjukhuset!” ropade någon. ”Det är en massa sårade där redan!”

Vi sprang vidare. Jag kunde inte riktigt se de ljusa och mörka föremålen som blixtrade förbi. Jag var helt tom i huvudet. Det kändes som jag vadade genom knädjupt vatten.

Framme vid sjukhusentrén ställde jag mig framför skottkärran för att dra upp Wang Fei på min rygg, men det var så mycket blod på marken att jag halkade omkull.

Tang Guoxian och Wu Bin släpade in Wang Fei i entrén och ropade på hjälp.

Läkaren som kom fram till dem såg ut som om han just hade tagit sig upp ur en flod av blod. Handskarna och ansiktsmasken var klarröda. ”Lägg honom på den där båren och vänta här!” ropade han. ”Det är redan fullt inne på avdelningarna.”

 

Bulldozern brakar in i byggnaden som en stridsvagn och får väggarna att skaka och takbjälkarna att darra och spricka. När den backar rister larvfötterna över krossat glas och plankor. Bredvid den skyfflar en grävskopa upp trasigt tegel och metalldelar på ett lastbilsflak. Bulldozern rammar oss igen och väggarna skälver. Balkongen, som inte står ut längre, släpper taget och faller till marken med ett brak. Den tar med sig delar av ytterväggen och sparvens näste. När tegelstenarna och cementen faller hör jag hur bodhisattvastatyn går i bitar. Bensinångor från maskinerna där ute väller in i rummet tillsammans med stanken från trasiga avloppsrör. En tung lastbil dundrar förbi i fjärran.

Mor ryter som en ilsken tigerhona: ”Det är mitt hem! Fascister! Om ni kommer närmare så hoppar jag!”

”Hoppa då, kärring! Då kan schaktmaskinen sopa upp dig och köra iväg med dig. Det skulle bespara oss en hel del besvär!” Den här arbetarens röst låter mycket bekant. Det är lösdrivaren. Jag är säker på det. Mao Da sade att han arbetar på olika byggen nu. Jag undrar varför han inte har åkt tillbaka till Sichuan än.

”Tillbaka till arbetet. Solen är nästan uppe. Slösa inte tid på att bråka med den där galningen. Ni två, gå och ställ upp trappan mot hennes ytterdörr så att hon kan klättra ut om hon vill.”

”Vad betyder ’fascist’?”

”Är du dum? Fa-shi-si – det betyder ’straffa dig med döden’.” Lösdrivaren har fortfarande kvar sin sichuandialekt.

En kall, dammig vind sveper med sig högen med recept och läkarjournaler från byrån och blåser ner kalendern från väggen. Jag hör sidorna prassla när de virvlar genom luften.

”Var försiktig. Det blåser ordentligt”, ropar någon därnerifrån. ”Stå inte vid dörren. Det finns ingen trappavsats kvar. Om du har något att säga så kan du klättra ut i morgon och tala med byggherren från Hongkong.”

”Jag hoppar inte!” ropar mor till bulldozerns strålkastare. ”Jag vill leva!”

”Straffa-dig-med döden, gamla kärring! Om du inte flyttar ut så får ingen av oss någon bonus …”

Den inglasade balkongen och de flesta ytterväggarna och fönstren har rasat. Alla lägenheter till höger och vänster om vår har rivits, tillsammans med trapphuset och trappavsatsen bakom oss. Vår lägenhet är nu inte mer än en dragig korridor. Ett fågelnäste som hänger i ett träd. Jag känner hur det svajar i vinden.

 

Göken grät tårar av blod och världen färgades röd…

 

Sjukhuskorridoren såg ut som ett slakthus. Överallt var där mörkt, koagulerat blod, färska röda blodstänk, en stank av blod, lera och urin. Folk grät och svor. Läkare och sjuksköterskor sprang fram och tillbaka och skrek ut anvisningar. Ett drygt dussin orörliga kroppar låg på det bloddränkta golvet. Jag kunde inte se om de levde eller var döda.

Till sist tog de Wang Fei till en avdelning. Vi fick inte följa med. Ett annat offer fördes in. De var tvungna att låta honom ligga i entrén, för det fanns inte plats i korridoren längre. En sköterska gick ut till honom, satte sig på huk och lyste med en ficklampa på kulhålet under hans haka. Det var ett mycket litet hål med bara några få stänk av blod, men när hon tog pulsen på honom hade den stannat. Hon vände på hans huvud. Nacken var ett stort hål.

En av lokalborna gick fram och tittade. ”Han måste ha träffats av en exploderande kula. De gör bara ett litet hål när de går in men exploderar på väg ut och ger stora sår, som det här. De har varit förbjudna internationellt i årtionden. De djävlarna!”

”Vi har slut på blod!” skrek en sköterska. Ett tjugotal personer i närheten skyndade mot henne med utsträckta armar. Alla ville ge blod.

”Jag är O positiv”, sade jag.

”Ni som vet vilken blodgrupp ni har kan ställa er där borta”, sade hon.

”Hur kunde de göra så här? De är galna! Galna!” En ung läkare rusade ut från en av avdelningarna, satte sig på marken och grät i ärmen. En kvinna som stod utanför dörren föll på knä bredvid honom och skrek: ”Hjälp honom, snälla! Han är min bror! Jag ber dig!”

När Wu Bin och jag hade gett blod knuffade jag till Tang Guoxian som stod lutad mot väggen som om han var i trans. ”Vi måste räkna kropparna och göra en namnlista”, sade jag. En soldat låg på golvet bredvid honom. Han blundade och jag antog att han var död.

”Ja, vi måste göra det nu, innan de kör iväg med kropparna”, sade Wu Bin. ”Vi delar på oss. Jag kollar om det finns några döda där ute.” Han kavlade upp ärmarna och gick iväg för att hitta penna och papper.

”Du kollar bårhuset, operationssalarna och avdelningarna på övre våningen”, sade jag. ”Jag stannar här på akutmottagningen.” Jag stirrade på den blodiga korridoren. Det kändes som om jag skulle kvävas, jag kunde inte andas. En sårad man låg på en bänk och viftade med ena armen. Jag gick bort till honom.

Han hade ögonen öppna men han hade förlorat ett halvt ben och bröstet var omlindat med bandage. Jag frågade vilket universitet han tillhörde och var hans föräldrar bodde.

”Berätta inte för mamma, snälla. Jag – jag föddes på det här sjukhuset. Jag heter Tao. Jag går på gymnasiet.”

”Var är du skadad?” Bandaget runt hans bröst såg ut att sitta mycket hårt. Vänsterbenet, som var kapat vid knät, var också inlindat i bandage.

”Mitt ben krossades och jag fick två kulor i … bröstet. Läkaren säger att jag … kommer att bli bra. Men jag vet … att jag inte överlever.” Han ansikte var mindre än min brors. Han hade inte kommit ur målbrottet än. Jag höll på att säga åt honom att han inte borde ha gett sig ut på gatorna, men hann hejda mig i sista stund.

Jag trevade i fickorna efter en bit papper att skriva upp hans adress på och till sist hittade jag något. Det var brevet jag hade fått på torget. Det hade kommit så mycket blod på det att jag inte kunde se vad det stod.

En äldre kvinnlig läkare ropade: ”Om ni är här med personer som är lindrigt skadade så ta med dem hem nu på en gång! Armén kommer hit snart för att gripa de skadade!”

”Jag går på Pekings universitet”, sade jag. ”Jag vill skriva upp namnen på de sårade och döda. Får jag låna en penna?”

”Titta, vi har skrivit upp deras namn och arbetsplatser här”, sade hon. ”De är studenter, arbetare – till och med statstjänstemän. Alla möjliga sorters människor.” Jag tittade på papperen som satt uppsatta på väggen i korridoren och insåg att de var listor över de döda. Alla namn hade ett nummer. Det sista var 281. Mannen bredvid mig sade: ”Det var en timme ungefär när vi inte hade tid att skriva upp namnen. Det är bäst att du går till bårhuset och de andra rummen i källaren för att dubbelkolla. Folk dör så fort att vi inte hinner med.”

Jag fick syn på Tang Guoxian i andra änden av korridoren. Han lutade huvudet mot väggen och grät hejdlöst. Musklerna på hans rygg darrade och ryckte. En kvinna som såg ut att vara knappt fyrtio kom fram till listan. När hon såg namnet på en person hon kände flämtade hon till och svimmade. Vid hennes fötter satt ett litet barn och grät på det blodiga golvet. Lamporna ovanför oss verkade skaka.

Ytterligare en skadad fördes in av en man i sextioårsåldern. Alla flyttade på sig för att släppa förbi dem. ”Hon är skjuten i knät”, sade den gamle som höll den blodiga flickan i famnen. ”Hon måste opereras omedelbart!”

”Får jag en ficklampa!” sade en doktor och trängde sig förbi mig.

Jag lånade en penna och gick tillbaka för att prata med pojken Tao. Nu låg han på golvet. Jag satte mig på knä och såg på honom. De blanka ögonen stirrade på lysrören i korridortaket. En sköterska satt på huk bredvid honom och skrev något på ett papper.

”Är han död?” frågade jag. Hjärtat bultade.

”Pupillerna är fullt utvidgade”, sade hon och fortsatte att anteckna utan att se på mig. ”Hjälp mig att bära ut honom!”

En våg av illamående vällde över mig. Jag ville skrika. Musklerna på insidan av munnen ryckte. Jag ville köra ner handen i strupen och slita ur mig magen.

Sköterskan drog av sig masken och sade: ”Kom igen nu. Ta huvudet.”

Jag var tvungen att sätta händerna under pojkens nacke. Det kändes som om han hade kallsvettats innan han dog, för baksidan av huvudet var våt.

Sköterskan tog honom i benen och vi bar ut honom till cykelskjulet på gården. Där låg redan ett tjugotal lik. De vita bandagen över deras ansikten, armar, ben och bröst var fläckiga av rött eller svart blod. Några av liken saknade skor.

”Lägg honom här. Fort!” Sköterskan höll på att ramla omkull. Hon var utmattad. Vi lade Taos kropp på marken. Kroppen bredvid honom hade en studentlegitimation på bröstet. Det syntes på omslaget att den kom från Pekings universitet. Jag plockade upp det och tittade på det. CAO MING … Jag vände bort blicken. Allt jag såg var blod. Den sorts blod som aldrig går att torka bort. Jag reste mig, sprang bort till muren och kräktes.

 

Mor går fram till kanten av rummet för att ta en titt på balkongen som ligger i en hög på marken. Hennes skugga svajar inför mina ögon. En hög smäll från bulldozern där nere skrämmer henne och får henne att backa in i rummet. Hon griper tag i sängens metallram, sätter sig på huk och drar gråtande fram lådan med fars aska och lådan som hon har köpt till min. Sedan går hon bort till rumskanten igen, kastar ut lådorna i strålkastarskenet och sjunger, så högt och välklingande hon kan: ”Ni är äntligen befriade! Fort, fly härifrån …” När hon faller på knä skriker sparven. Det låter som om den har ramlat ner från sängen och brutit en vinge.

En arbetare som håller på att slå ut en vägg i lägenheten intill kliver över en bruten bjälke och tittar in i rummet. ”För helvete! Fascisten har blivit galen. Hämta förmannen! Om hon tar livet av sig får vi ingen lön!”

Två eller tre av dem slinker in i rummet och lyser med ficklamporna över golvet. ”Titta – nu har hon också blivit en grönsak! Skicka henne till sjukhuset och ta med den som ligger på sängen när ni ändå håller på.”

”Jag tänker lämna in en petition! Jag tänker gå med i en protestmarsch”, mumlar hon. ”Ner med korruptionen!”

”Peta inte på henne med den där käppen. Om du gör illa henne måste du betala skadestånd …”

”Titta, det kommer vitt skum ur munnen på henne.”

”Ner med … Ner med … Ner … Ner …”

”Var litet förnuftig nu, tant. Byggherrarna har stöd av myndigheterna. Du gräver din egen grav om du håller på så här …”

”Hon som är styrelseordförande – Zhang Lulu, tror jag hon heter – bodde visst här i området när hon var liten”, säger lösdrivaren. ”Det är därför de fick köpa en så djävligt stor bit mark här. Hon utnyttjade sina kontakter.”

Så det är Lulu som ska bygga gallerian … Mina tankar går tillbaka till de vindlande gränderna där vi brukade vandra runt tillsammans. De gamla träden, solljuset …

”Jag vill till torget. Jag vill hungerstrejka … ” säger mor.

 

Du är lika modig som en ensam dvärgpapegoja med röd näbb som flyger iväg ensam, tätt tryckt mot vinden…

 

Jag satte mig på trottoaren utanför sjukhuset. På andra sidan gatan fanns en restaurang med skylten LULUS CAFÉ. Lulu hade sagt att hennes restaurang låg mitt emot Fuxingsjukhuset.  Dörren var låst. Skrivtecknen i hennes namn såg ut som remsor av rå bacon. När jag tittade ner såg jag att jag hade blod mellan tårna. Jag fick kväljningar och hulkade.

”Om det är någon stake i er följer ni med mig till torget och hjälper mig att rädda fler”, ropade en medelålders man. Jag reste mig och gick bort till honom. En grupp studenter från andra provinser stapplade fram till oss, tilltufsade och utmattade. Några hade tappat skorna och virat tygremsor runt fötterna.

”Var kommer ni ifrån?” frågade jag.

”Vi var i den sista gruppen studenter som stannade på monumentet. Det pågår en massaker där borta. Gå inte dit.”

Det slog mig plötsligt att jag borde ta mig tillbaka till Liubukoukorsningen och se om någon där behövde hjälp. Jag gav mig iväg, men när jag nästan var framme hejdades jag av en grupp invånare som sade: ”Du kan inte fortsätta ditåt. Fly så snabbt du bara kan. De har avfyrat en rökbomb till. De vill inte att folk ska se kropparna.”

”Bestar!” sade en gammal man i lång bomullsskjorta. ”De måste vara drogade. De skjuter alla de ser. Och de ler brett när de gör det.”

En gråtande kvinna kom ut på gatan i bara tofflorna. ”Soldaterna stormade in på gården. De sade att det låg en våldsam brottsling på taket och så sköt de. Fangfang var bara tio. Han blev livrädd. Han hade aldrig sett något liknande. Han försökte fly ut på bakgården, men så fort han sprang mejade de ner honom. Hur kan de skjuta mot ett barn? Hans farfar är så förtvivlad att han inte kan tala längre.”

”Du har inga skor på dig, unge man. Dina fötter blöder. Du borde gå till sjukhuset och få dem omlagda.”

Jag tittade ner. Fötterna var indränkta i blod, precis som de hade varit när jag kom ur min moders liv.

Långt bortanför deras huvuden kunde jag se Bai Lings tillplattade kropp. Köttet och benen hade höjt sig en aning över asfalten, som om de vägrade att låta sig krossas.

Jag tänkte på A Mei och undrade var hon var. Jag ville hitta henne … Jag föreställde mig hennes fuktiga ögon och hur hon brukade se sig om och le mot mig innan hon naken försvann in i badrummet … Sedan hörde jag hur stridsvagnarna började röra på sig igen. Alla omkring mig flydde. En kvinna skrek: ”Det där är stridsvagn nummer 107! Skriv ner det!”

Jag stannade där jag var. De andra försvann.

När jag klev ut på Chang’an-avenyn kunde jag se den långa gröna muren av soldater igen. Allt var grönt: soldaterna, stridsvagnarna, byggnaderna på bägge sidor om vägen. Himlen var grön och solen ännu grönare … Och sedan såg jag henne. A Mei, klädd i en lång vit klänning och med det nytvättade håret mjukt vilande mot axlarna. Varför stod hon där mitt i skottlinjen? Jag drog upp det blodiga brevet ur fickan, viftade med det och sprang mot henne … Jag mindes hur vi hade varit ute och promenerat en dag och hur irriterad jag hade blivit över att hon gick så långsamt. Jag hade börjat härma henne och det gjorde henne så sur att hon knuffade ner mig från trottoaren … Sedan hörde jag ett skott och såg svarta prickar. Hon föll på knä.

Var hon träffad? I samma stund som tanken slog mig exploderade mitt huvud. En stöt av smärta fick skelettet att skaka. Jag var träffad. Jag skulle dö. Varmt, klibbigt blod rann över ansiktet. Jag sträckte upp handen mot huvudet men kunde inte hitta det …

A Mei lever fortfarande inom mig. När min ande frigör sig från kroppen måste jag lämna henne … Men det är inte viktigt längre. Jag är äntligen redo att bryta mig ur min sarkofag av kött och låta min själ möta ljuset …

 

Det finns ett slags fågel som bara en vinge och ett öga. För att kunna flyga måste den samarbeta med en kamrat…

 

Jag känner hur en slinga gryningsljus nuddar vid ögonlocken. Min kropp är som ett fågelbo som har fallit till marken. Allt som återstår är en bröstkorg som håller upp den grova hudsäck som låter mina inre organ behålla den lilla fukt de fortfarande har kvar.

Sparven har gnuggat loss sin sista fjäder. Den kryper runt som en snigel utan skal och försöker ta sig tillbaka till stället den föll från kvällen innan. För ett ögonblick stannar den till och den återstående vingen skrapar mot min mage som en klo. Sedan kravlar den upp till kudden, glider ner längs halsen och sätter sig på huk på bröstet. Långsamt förvandlas den till en dvärgpapegoja med röd näbb, mörkbruna vingar och gyllene bröst. Den kvittrar högt, som om den just har upptäckt något. Det börjar klia på magen där den nyss krafsade. Kanske börjar nervsystemet fungera igen … Jag är inte säker på om ögonen är öppna eller ej. Allt jag ser är skärvor av ljus, som glittret på vattnet när man försöker ösa upp månens spegelbild ur en sjö.

Jag ser ett torg. En platt yta av krossat tegel, trasiga cementplattor, sand, damm och jord. Mitt på torget står inte något monument, bara min järnsäng och jag inuti denna byggnad som mest liknar ett nästan uppätet päron. På marken nedanför ligger grodan i sin glasburk. Det sköra vita skelettet har en överjordisk aura och berättar så mycket mer än huden och köttet någonsin kunde.

 

Genom det gapande hålet där den inglasade balkongen brukade sitta ser du hur det fällda korstörneträdet sakta reser sig igen. Det är ett tydligt tecken på att du från och med nu måste ta livet på allvar.

Du sträcker dig efter en kudde och stoppar in den under axlarna, så att huvudet höjs litet och blodet i skallen rinner ner i hjärtat igen och gör tankarna klarare. Din mor brukade stötta upp dig på det viset ibland.

Silverklara morgnar är alltid fulla av nya föresatser. Men idag är det den första dagen på ett nytt årtusende och gryningen är mer mättad av dem än någonsin.

Trots att vinterfrosten inte har kommit känns den svala luften mycket kall mot kinderna.

En lukt av urin dröjer fortfarande kvar i rummet. Den sipprar ur dina porer när solljuset faller på huden.

Du tittar ut. Morgonluften stiger inte ur marken som den gjorde igår. Istället faller den från himlen ner över trädtopparna, rör sig sakta genom löven, tränger sig förbi det blodfläckade brevet i dess grenar, absorberar fukt medan den sjunker.

Innan sparven kom hade du nästan slutat tänka på flykt. Men så, förra vintern, kom den flygande och landade framför dig, eller rättare sagt på fönsterbrädet till den inglasade balkongen utanför sovrummet. Du visste att de smutsiga rutorna var täckta av döda myror och damm och luktade lika surt som gardinerna. Men sparven lät sig inte skrämmas. Den hoppade in på balkongen, burrade upp fjädrarna och gav ifrån sig en söt doft av bark. Sedan flög den in i sovrummet, landade på ditt bröst och blev kvar där som ett kallt ägg.

Ditt blod blir varmare. Musklerna i ögonhålorna darrar. Snart kommer ögonen att tåras. Saliv droppar på den mjuka gommen längst bak i munnen. En reflex sätts igång och gommen höjer sig, täpper till passagen mot näsan och låter saliven rinna ner i strupen. Strupmusklerna, som har legat i dvala så länge, drar ihop sig och för ner saliven i magen. En bioelektrisk signal flyger som en gnista från neuronerna i din motorkortex, genom ryggraden och ut i en muskelfiber längst ut i fingret.

Du kommer inte längre att vara tvungen att förlita dig på minnen för att ta dig igenom dagarna. Det här är inte ett kort ögonblick av liv innan döden. Det här är en ny början.

Men när du har klättrat upp ur din grav av kött, vart ska du då ta vägen?

 

 Appendix:

Motamorphoses, Alienation and the Return of Human Essence

-On the Philosophical Implications of Ma Jian’s Novel Beijing Coma

 

By Fu Zheng Ming

 

 

Twenty five years have passed away since the massacre on the June Fourth 1989 in Beijing. The history provides inspiration for many stories. However, the dictatorial suppression by the Chinese authorities is still alive. The Chinese writer Ma Jian’s novel Beijing Coma (2009) is an epic novel focusing on the June Fourth Tragedy. Today it draws more attention to its meanings in both history and reality and its literary values. In my opinion, it is a novel with philosophical implications.

 

A Book about the Metamorphosis in China

 

The narrator and hero is Dai Wei, a student activist, one of the organizers of the 1989 protests for freedom. He spends ten years in a coma after he was shot in the head during the government crackdown in Tiananmen Square. It is an irony that after ten years in a coma, Dai Wei awakes and finds that the darkest page of Chinese history has disappeared completely from the national memory, but he remains live with vivid and articulate memories of the events and still seeks love in his recollection of past times.

 

In his essay “Circling the Square”(The New York Times, July 13, 2008), Jess Row tries to explain the meaning of the novel’s original title “Rou Tu”: “The Chinese character ‘rou,’ meaning ‘flesh’ or ‘meat,’ is a three-sided figure with two sets of diagonal slashes inside, meant to resemble a flayed carcass. It’s an instantly memorable, if unpalatable, image, and the same is true of the Chinese title of Ma Jian’s new novel. ‘Rou Tu’ (‘tu’means ‘earth’ or ‘land’) translates, awkwardly, as ‘Meat Earth’ or perhaps ‘Land of Flesh.’”

 

In my opinion, here the character ‘rou’means ‘body’ from the dualist conceptions of ‘rou’ (body) and ‘ling’ (mind). In different meditation traditions, body-mind is a compound of body and mind, and the mind–body problem in philosophy can be viewed as a paradox. The original title “Rou Tu” should be translated “The Earth of the Human Body”.

 

First I look this novel as a new Metamorphosis because the Metamorphosis (perhaps by Franz Kafka) is among Dai Wei’s favorite-books. The author does not mention it is Ovid’s or Franz Kafka’s, but he mentions more than one time Kafka and his “Castle”. Dai Wei feels that Kafka gives him a lesson on how to see the true face of himself and the society, inspiring him to understand that the distortion of human nature is due to this system.

 

Shanhaijing (i.e, The Legends of Mountains and Seas), a Chinese classic text and a compilation of early geography and myth, is the most attractive book for Dai Wei. In the book, whose shadow falls heavily over large sections of the novel, Dai Wei finds so many transformations: from human beings to different animals. He has many dreams about transformations, dreaming of himself becoming a fish or a frog imprisoned in the prison of its own body.

 

In my eyes, Shanhaijing is oriental Ovidian Metamorphoses, which include both active and passive transformations. The legend of Jingwei filling up the sea in the book is a story dealing with positive transformation. A girl unfortunately drowned in the sea. After her death she transformed into a bird named Jingwei in order to exact revenge upon the sea by bringing small twigs from the mountains in an effort to fill it up. Jingwei mentioned in Beijing Coma can be regarded as a symbol for the victims of the June Fourth Massacre and an everlasting tragic thirst. The story of a monster having been changed into a stone in Shanhaijing mentioned in Beijing Coma can be regarded as a passive transformation.

 

In my opinion, “Rou Tu”, the original Chinese title of the novel, should be explained from the perspective of Chinese philosophy or Buddhist philosophy. According to the theory of the Wu Xing or the Five Elements(Wood, Fire, Earth , Metal and Water) as the basic elements of cosmos, including the small cosmos of human body, the title suggests that the Five Elements of the human being have transformed or reduced into the only one(Earth) without the most spiritual elements: Fire and Water. The organ of heart is seen to have correspondences to fire and its function is to think. The English title, Beijing Coma, in the Chinese eyes, suggests that the human being has transformed into a kind of plant, because the word coma is changed into Chinese Zhiwuren or plant-human. The English title is better because it can symbolize that Beijing, China’s heart, is in a coma. Therefore, the novel can be regarded as a book about the Metamorphosis in China.

 

A Book about Alienation in China Today

 

The passive transformation is a kind of alienation, the separation of things that naturally belong together, or antagonism between those who are properly in harmony. In the novel and his interviews, Ma Jian has never mentioned theories of alienation, but I think that it is a masterpiece dealing with a topic of alienation. The meaning of the text is richer than the author’s creative intention.

 

According to the Young Marx’s theory of alienation, the laborers are alienated from the fruits of their labor as a result of having to sell their labor to the capitalists. They are also alienated from their human essence, becoming machines in the mechanical system of production.

 

At the turn of the early 1980s, the Chinese philosophers Gao Ertai and Wang Ruoshui talked about socialist alienation. The discussions had inspired a generation of Chinese people to think, though they could not touch the essence of the society.

 

We must know that the social alienation under dictatorship and totalitarian leadership is much heavier. In a volume of Bloom’s Literary Themes, Shakespeare’s Hamlet is described as the “supreme literary portrait” of alienation. Kafka’s The Metamorphosis can be regarded as a powerful prophecy of the alienation brought on by the Totalitarianism-social structure.

 

Ma Jian’s Beijing Coma, with its ironic drama, its vast panoply of characters, its emotional generosity, and its allegiance to China’s reality, highlights the alienation of Chinese people and the widespread and growing social alienation. In some aspects, the author’s descriptions and the ideas on alienation expressed by Gao Ertai and Wang Ruoshui and others can be elucidated by each other, but the former has a depth of thought, which could not be achieved or expressed by China’s intellectuals at the turn of the early 1980s.

 

Corruption and degeneration were the major factors that led to the protest in1989. After the June Fourth Massacre, the alienation due to the corruption and degeneration safeguarded by guns has never been so pervasive as today. The socialist utopia has been replaced by moneytheism, the belief in the only supreme god of wealth. The absolute political power above law becomes the most powerful and the easiest means to rob money. The critical situation of alienation of production itself is difficult to be endured by the labors. In Beijing Coma, some 1989 protests have become predators as developing business men. Dai Wei’s mother once followed the Party, but sadly she is so poverty that she has to sell one of his kidneys to pay for his medical expenses. At the end of the novel, the author describes the forced house demolition, the most extreme form of alienation, bloodier than the enclosure movement of the sheep eating people in the period of the primitive accumulation of capital. Thus it can be seen that the huge social wealth produced by Chinese people has been, in most part, alienated to those in power.

 

Under the totalitarianism as a totally dehumanizing system, the alienation of human’s essence is also more brutal and more violent than under the capitalist system.

 

The time span of the novel is to cover a period of ten years following 1989, but the narrative sometimes goes back to the first days of the Republic and the years of the Cultural Revolution. The novel shows us that the heavy alienations had already occurred in 1949 When the Communist Party seized power. Due to his family’s background and his own experiences Dai Wei is finally able to find out precisely what “Jiefang” (to liberate or liberation) is and asks himself: “Whom have been liberated? My mother had become a poor woman after her house was searched, due to my father, who had been liberated as a rightist. My grandparents had been made to death by the Communist Party. If someone says that people living in countryside had been liberated, I would say that all the peasants I had seen were so poor that they did not know where the next meal came.”

 

Here the word Jiefang should be replaced by the word brand, as used by Western critics. In China, those who have been branded are not only the Rightists and other black elements but also the Chinese peasants. In his lecture on literature at the Library of Congress of USA (May 24, 2013), Gao Ertai mentions the Chinese writer Mo Yan, pointing out: As a peasant writer, he has told many stories of the (Chinese) peasants, but he has never touched their identities as serfs with one word.

 

As for the alienation of humanity before and during the Cultural Revolution in which Dai Wei’s father participated, we can find the more terrible nightmare in the novel: in the villages some people had been buried alive and some people had been killed and eaten because of the class hatred or hungry. The great writer Lu Xun in his story “A Madman’s Diary” attacks on the cannibalism of traditional Chinese culture. To a great extent, the cannibalism in the story is symbolic, but the self-cannibalism under Mao’s time and in Beijing Coma was and is a living practice. Human beings have been alienated to their own food.

 

Beijing Coma is not mainly a novel about the peasants, but it tells us that the so-called Jiefang, or the liberation of Chinese people including the peasants is not a real liberation. The word has lost its original meaning. Ma Jian uses rhetorical irony to expose the different forms of alienation including the alienation of the Chinese language. The root reason is the alienation of the so-called proletarian regime itself.

 

The different forms of alienation embody clearly in Dai Wei’s father, the important artistic figure in the novel. It had just happened under this dictatorship that the violist, who returned to his country from abroad and took part in the Communist Party during the early days of the republic, had alienated into a non-artist, and even into a non-human. The author describes Father’s mental experiences vividly: “I suddenly find that while playing violin, I am like a machine without emotions and my life of art has died after returning to my country.” Dai Wei finds: “Six years later after returning the country, my father was no longer a violist and became a person without identity, … like a rabbit in a laboratory,…lived as animal….”This figure shows us that nearly all the party members are only the “obedient tools of the party, “ in other words, they have been alienated into things. This kind of alienation is both the claim of the Party and the wish of the members. In spite of this, many of them are branded as the enemies of the Party.

 

The Chinese language has also alienated into non-language. Dai Wei’s father dared not to take notes under Mao’s time, in my opinion, because of both the alienation of the Chinese language by turning it away from its use as a poetical and peaceful medium of exchange to non-language, i.e. the lies and the language of violence, and the danger of speaking and writing the truth. In the years of the relative improvements after Mao’s death in 1976, he started to take notes about his life when the Rightists dared to write letters.

 

The good years, however, were only a flash in the pan. Dai Wei meets the same trouble. He recognizes: “Since writing my self-criticism in the public security bureau, I have no longer affinity to the Chinese characters and very rarely take notes”.

 

In his work “Yihua xianxiang jinguan (The Latest Spectacle of the Phenomena of Alienation, 1979), Gao Ertai points out that the socialist alienation was the inevitable outcome of the “absolutization of class struggle”. This struggle “has been extended not only to every family but also to each individual’s inner heart and forces each one to became one’s own enemy, fighting against oneself and insulting oneself.”

The students of 1989 had not the consciousness of class struggle and intention of overthrowing the Party, but the Party branded them as its enemies and continued changed the language into the means to force people to insult themselves.

 

Therefore, such literature and poetry as Gao Ertai’s works and Ma Jian’s Novels are attempts to clarify the confusion of the Chinese language and bring it back to poetical language.

 

Hamlet says that the world is a prison and Denmark is one of the worst dungeons. In the totalitarian societies, nearly all the lands have been transformed into gulag archipelago or labor camps. Thus it can be seen that the bureaucratic terms cover up always the truth and poetic terms can capture the essence of the society. Dai Wei’s father is imprisoned twenty-two years in a labor camp. Dai Wei can’t speak or move in many years, but he is kept under constant surveillance by the police. His mother as a member of the “heretical organization” was arrested in the Falun Gong crackdowns and sent to a detention center, where her arm was broken by police wielding electric batons. At last she finds: “China is a huge prison. Whether we’re in the jail or in our homes, each one of us is a prisoner.”

 

Talking about China’s growth of economy, Ma Jian deeply points out: “The so-called society of harmony is piled up by the bricks of political terror, and gotten at the costs of freedom thought and morality. This garden of Eden is, in fact, a Five-Star prison…”There are several metaphors in this description. Ma Jian is versed in capturing the reality with metaphors: China’s society, from the basis to superstructure, has totally dehumanized those who live in it.

 

If we want to understand the phenomena of alienation in the early days of the Republic, the first thing we have to know is that in developing theory of class struggle, Marx failed to recognize that the dictatorship of the proletariat must be short-lived because of the evil human nature. In other words, the power thirst of the so called leaders of the proletariat must immediately lead to the alienation of the dictatorship of the proletariat from its majority rule to Stalin’s or Mao’s one-man the dictatorship, i.e. the dictatorship of Totalitarianism. The Communist Party has already been alienated into a totalitarian party.

 

So when we return the problem of alienation of human essence, we can find an unexpected irony: Even if those in power have the power above law or the Midas touch, they have transformed themselves into non-human beings, as the Chinese saying goes, into “bloody beasts in human dress”. In Beijing Coma, we see such ugly faces and their caricatures. The author, however, does not describe the alienated people as evil people. Dai Wei recognizes that they aren’t evil, they’re just the products of an evil system – corruption breeds corruption.

 

Therefore, in the land of corruption, Dai Wei is in a dilemma after awakening from his coma. The author gives a psychological description of the protagonist: “I really want to awaken and rise from the dead sleep and go into the unconscious crowd in the world? Even if my body is alive in the comatose society, my brain is apathetic, and I must get to lose a half of myself…” Well…at least he still keep the last hope in his heart: to study Shanhaijing, and “travel again along that mountains and rivers in order to write a book about geography, plants and animals in modern China….”

 

I think this is an important passage of the novel in understanding it. The protagonist’s last hope is a refraction of the author’s creative intention: to write a book of Metamorphosis with Chinese colors in modern China. The intention has partly been fulfilled. Beijing Coma can be regarded as a new Metamorphosis with tragic irony and Kafkaesque humor.

 

However, looking from the perspective of philosophy, it is a book trying to describe the total alienation of China’s society. We see a dark comedy in the novel’s description about Hong Kong’s return to China in 1997 and some people’s attitude of snubbing “the Basic Law”. In fact, the author issues a warning to Hong Kong’s people: If no resist ever happened then the land of freedom would face the danger of being alienated.

 

Memory and the Returning of Humanity

 

Hong Kong’s people keep always the memory of the June Fourth. Memory is a topic of great importance that has influenced the novel’s theme, plot, characterization, and imagery.

 

With poetic license the author writes some lines or epigrams about memories scattered in the novel, for example, “Memories are some overlapping alleys”. “Memories flash as an electric torch.” “You let memories fly away along the ray to run after and kill the shorts that have already withdrawn.”

 

Dai Wei wants to find the dark tree in the maze valleys mentioned in Shanhaijing, because its flowers are brilliant and one bearing such a flower shall not loss his or her way. At the same time, Dai Wei is surprise when he hears for the first time that there is not death sentence in some countries. This is an ironic contrast to the June Fourth Massacre.

The similar voice of conscience is faint in China today. Thousands of horses all struck dumb but one! In a preface Ma Jian argues that it is not Dai Wei but many Chinese people who are truly comatose. This opinion has also been suggested in the novel. In an episode, people discover that the hero’s years in a fasting, vegetative state have given his urine magical healing properties. According to the great Chinese doctor Li Shizhen’s book Bencao Gangmu (Compendiu of Materia Medica), healthy children’s urine is a kind of medicine for some disease. Dai Wei’s urine is named “A Decoction of Returning Vitality”. An advertisement in an evening paper reads: “A Comatose’s urine can cure terminal illness and a cancer patient is unexpectedly rescued”.

 

Thus it can be seen that the story of Dai Wei selling his urine suggests an irony that arouses people to wake up: this comatose is a healthy person with his spiritual integrity and many people in China, especially those official businessmen, are patients, and even heavy patients attacked by, with the Buddhist term, the tree poisons (of ignorance, attachment, and aversion). In other words, in the sense of symbolism which perhaps has not been realized by the author himself, they are alienated people and they are also searching for their returning of humanity.

 

However, just like the steamed bun soaked in the blood of an executed revolutionary, named Xia Yu in Lu Xun’s story “Medicine” (Yao, 1919), Dai Wei’s urine cannot cure the cancer of the political system and the coma of the people’s souls. The returning of humanity requires the reform of the system itself and spiritual food. Dai Wei is an artistic figure pushing the reform forward and searching for spiritual maturity. China needs thousands of such people.

 

Money worship can neither bring money to the majority nor satisfy their need of spirituality. In fact, due to the two kinds of alienation in Marx’s theory mentioned above, Falun Gong and other civil believes have been widely accepted in China since the 1990s. Dai Wei’s mother converted to Falun Gong from communism out of both an instinct for physical training and the need of spiritual enlightenment. The author writes about the mental experience and vision of Falun Gong practitioners: “Some feel that their souls leave the prison that is the human body, and some feel that with the Dhama body, which is transformed into by the high energy materials, they ride on red-crowned cranes and fly up.”

 

This is an active transformation and a dream difficult to be realized. For Taoists and Buddhists, to become immortal or Buddha represents the highest stage of the spiritual development of man. Looking from the perspective of Chinese philosophy mentioned above, human body cannot be merely the earth of body. The whole human body must have fire, wood, water, metal and earth.

 

The German poet and philosopher Schiller is recognized as the “father” of the concept of alienation. In his Aesthetic Letters, Schiller regards human nature as divided between body (sensual matter) and mind (rational, moral, ideal form). For him, only art or aesthetic education has the capacity to reconcile both these opposing aspects of human nature, in other words, to help us to liberate human beings from alienation and seek the return of human essence.

 

The totals social beings are only those who can think freely and have memory of history. Human spirituality requires first the freedom of religion. The first phase of aesthetic education is also memory because the Muses are the daughters of Memory. And then we have to fight against the censorship of controlling thought and get the freedoms of the creation and appreciation.

 

At the end of novel, the author uses crossed montage to link up the most shocking pictures: it is not only the “earth of human body” but also both the bodies and minds of Dai Wei and his mother, one mad, one mute, to withstand the bulldozers rolling toward the building for forced house demolition, like the Tank Man who confronts a column of tanks on the June Fourth Massacre. With its beauty of tragedy, the novel calls Chinese people to find the way of returning their humanity.

 

Ma Jian’s Beijing Coma and other books have been banned in China. The author once said: In fact, books are the human’s only Noah’s Ark standing up to money worship and all the problems. The metaphor is in line with Schiller’s spirit of freedom.

 

Beijing Coma let its readers to see that nearly all the ways of returning humanity in China have been blocked up，but cannot be blocked totally up. Therefore, the alienated Chinese people have still slim hopes of returning their human essence.

 

 

This article is written in both Chinese and English. The quotations of the novel are translated from the Chinese by Fu Zheng Ming.

 

Author:   Fu Zhengming, Chinese scholar and translator living in Sweden, was born in Shaoyang city in Hunan province in 1948 and graduated from the Chinese Department of Beijing University with a Degree of Master of Arts.  Fu has written and published a number of books such as On the Ruins in Poland – Szymborska ‘s Art of Poetry and the Cultural Traditions (Beijing, 1998), Dark Poet Huang Xiang and His Colorful World ( New York, 2003), Comment on a Century of the Nobel Prize In Literature (Taipei, 2004), The Odyssey of the Tibetan Poets (Taipei, 2006)，The Structure of World Literature (Taipei, 2013) and A Parachute Jump from Dreams The Poetic World of Tomas Tranströmer (Taipei, 2013). In the area of translation, Fu’s numerous works include The Art of Greek Comedy (Catherine Lever, E-C, Beijing, 1988), A New Translation of English Lyrics(Taipei, Commercial Press, 2012).

 

Contact information:

Fu Zheng Ming

Tallv. 12 LGH 1202,

854 66 Sundsvall

Sweden

 

Tel:  46-(0)60-554134

E-mail:  [email protected]